Sigge och Maria har slitit nog

(Arbetaren 50/2008)

 

I Jan Troells fantastiskt rika film ÓMaria Larssons eviga šgonblickÓ finns nŒgra nyckelscener som fšr mig pekar rakt mot dagens svenska verklighet.

 

I den fšrsta stŒr en rad mšrkklŠdda mŠn i en mšrk gŒng i den mšrka morgonen, hamnsjŒare pŒ jakt efter ett pŒhugg. Det enda, sparsamma, ljuset faller pŒ en mans ansikte, han som avgšr om de ska godkŠnnas eller ej. Med en knappt synlig huvudršrelse dšmer han: en liten nick och de godkŠnda fŒr tjŠna en dagslšn, en lŠtt huvudskakning och man mŒste ŒtervŠnda till sin hungrande familj. ret Šr 1909 och arbetsgivarens ord Šr lag.

 

Men det blir strejk, facklig organisering, de fšrtryckta rŠtar pŒ ryggen och bšrjar stŠlla krav. Vi ser Maria sška upp šverklassfrun, protestera mot att man tafsat pŒ hennes pigtjŠnande dotter och dessutom vŒga krŠva ut hennes innestŒende lšn!

 

I en annan scen sšker Maria, utblottad och uppgiven, upp socialvŒrden (eller hette det fortfarande fattigvŒrden?). I Šnden pŒ det stora rummet, fyllt av nšdlidande, sitter den vassnŠsta byrŒkraten och frŒgar ut henne med ljudlig stŠmma, sŒ att inte ett ord ska gŒ alla vŠntande fšrbi: ÓJasŒ, sju barn. Och mannen?Ó. Och Maria kan inte fšrmŒ sig sŠga att han sitter inne, efter att sŒnŠr ha tagit livet av henne. Hon biter ihop och gŒr sin vŠg, till kŒlrotssopporna.

 

Finns inte, tŠnker jag, samma strukturer kvar i dagens svenska samhŠlle?

 

Fortfarande bestŠmmer arbetsgivaren vilka som slŠpps in till lšn, karriŠr och utveckling och vilka som lŠmnas utanfšr. Bara med skillnaden att de som inte fŒr vara med har andra, Ósecond-bestÓ-alternativ. 100 Œr av social och politisk utveckling har gjort att alternativen Šr mjukare, nšden borta.

 

Men politiken har inte kunnat rucka pŒ grundproblemet: det finns inte arbete Œt alla pŒ heltid. Det gŒr inte att Óskapa jobbÓ i det oŠndliga nŠr produktiviteten stŠndigt škar. VŠlstŒndet Šr utbrett, efterfrŒgan sinar och det ekologiska taket sŠtter stopp. Om alla ska vara med sŒ mŒste man dela pŒ de arbetsuppgifter som behšver utfšras. En hŒrdsmŠlt sanning som det politiska etablissemanget fortfarande duckar fšr.

 

Vi kan tacka socialdemokratin fšr att vŠlstŒndet ocksŒ lett till vŠlfŠrd. Det Šr deras fšrtjŠnst att moderna Marior inte behšver fšrnedras fšr att fŒ bidrag. Men samtidigt Šr partiet tjudrat vid den fasta pŒlen att det skulle gŒ att fortsŠtta som fšrr, att ška sysselsŠttningen, tillvŠxten, som om naturen inte satte nŒgra grŠnser fšr expansionen.

 

Den synen delar man med de borgerliga. Men som regeringen nu gŒr fram vrider den ocksŒ klockan tillbaka: drar in bidragen, škar pressen pŒ de redan pressade och gšr bristen pŒ jobb till en frŒga om den enskildes ambition och anstrŠngning. DŠr hŒller socialdemokraterna emot, av naturliga skŠl. Men dŠrmed hamnar de ocksŒ i bakvatten. Fšrsvaret av ett bidragssystem lšser inte de grundlŠggande problemen.

 

Kanske Šr det sŒ att vi inte behšver mer – inte mer vŠlstŒnd och inte mer arbete. 2009 behšver vi inte lŠngre slita som Sigge och Maria fšr att leva vŠl. Och vi slŒr alltsŒ i taket med produktionen, ekologiskt sett. Det gŒr inte att utnyttja jordens resurser hŒrdare. DŒ finns det ŠndŒ en lšsning och den ligger nŠra: lŒt alla vara med och jobba genom att dela pŒ de jobb som behšver gšras. Men vem ska sŠga till kejsaren att han Šr naken?

Christer Sanne