Är tillväxten oekonomisk?

Bidrag till antologin ”Tänk grönt” utgiven av miljöpartiet maj 2011 (Red Sven Elander, Premiss förlag; en annan, aktuellare rubrik hade kunnat vara Varför inte tillväxt?)

 

De senaste åren har kriserna duggat tätt: bank- och budgetkriser, klimat- och energikriser, matkris. Kanske ska allt detta ses som symtom på en global tillväxtkris som gäller planetens väl. Det är vår stora utmaning att lära oss”one-planet-living” (som engelsmännen säger) och samtidigt värna om ekonomisk stabilitet och välfärdsstaten.


Redan innan bankerna och regeringar krisade under 2008 och /2009 fanns nämligen två globala klyftor som är långt allvarligare än de kriserna. Den ena är klyftorna mellan rika och fattiga som dessutom ökar för varje år, trots goda avsikter med utvecklingshjälp och FN:s milleniemål. DetDen andra är klimatklyftan mellan den globala konsumtionens ekologiska fotavtryck och vad planeten tål. En ”krishantering” som försöker sätta fart på tillväxten och blåsa upp konsumtionen ytterligare kan bara förvärra dessa klyftor. Det är i korthet mitt ärende: något annat är nödvändigt.


Ordet ”tillväxt” har ändå i grunden en positiv klang. Skogen växer och barn växer och det är gott. Men någon gång måste barnen sluta att ränna i höjden. Då vill vi att de ska utvecklas, inte växa. I internationell litteratur är detta en viktig distinktion: vi ska inte jaga (kvantitativ) tillväxt (”growth”) utan (kvalitativ) utveckling (”development”).


Därför måste vi syna tillväxten. Det är viktigt att slå fast att ekonomisk tillväxt inte är ett allmänintresse utan ett särintresse som gagnar en del och missgynnar andra. Dessutom handlar ju ekonomi om att använda knappa resurser till bästa nytta. Men om tillväxten leder till större skada än nytta bör den kallas oekonomisk. Om värdet av miljöförstörelsen är större än värdet av den konsumtion man får ut så byter tillväxten tecken. Det gäller åtminstone i den rika delen av världen. Fattiga länder – och det gäller kanske 80 %procent av jordens befolkning – behöver fortfarande tillväxt för att kunna tillgodose sina medborgares basbehov. Och i Kina är många fortfarande fattiga (även om det finns många miljardärer också) men miljöförstöringen där är så enorm att många hävdar att även Kinas tillväxt är oekonomisk.


Global utjämning

Finanskrisen skapade en vrede mot girigbukar och fusk, en vrede som öppnat möjligheter att lindra fattigdomen. Toleransen för skattefusk har minskat, skatteparadisen vacklar och stödet ökar för en global  ”Tobinskatt” på finansiella transaktioner. Det borde vara lättare än tidigare att få ihop några hundra miljarder dollar för att till exempel finansiera FN:s milleniemål som nu hotar att bli en flopp. Resurserna finns; nu saknas bara viljan.


Men sådana åtgärder skulle ändå inte räcka till för att minska inkomstklyftorna. Däremot kan det ske genom BRIC-ländernas (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) oerhörda växtkraft. Prognoser – gjorda före finanskrisen – talar om att den globala produktionen skulle fyrfaldigas till år 2050 och inkomsterna i BRIC-länderna nästan 20-dubblas. Klyftan till de rika G6-länderna (USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien och Japan) som antas dubblera genomsnittsinkomsten under samma tidsperiod) skulle krympa från dagens 27:1 till ”bara” 3:1. Detta kan betyda en mycket rättvisare och socialt tryggare värld. Men priset för att utjämna genom en sådan tillväxt skulle bli en nästan ofattbar miljöförstörelse. Utsläppen av växthusgaser, som enligt FN:s klimatpanel borde halveras, skulle istället tre- eller fyrdubblas. Det är sju gånger för mycket, en svindlande klimatklyfta mellan vad som kan hända och vad som borde gälla.


Så kan alltså inte inkomstklyftan överbryggas. Då kollapsar livsvillkoren på jorden. Det visar Sternrapporten:  halva jordens befolkning – särskilt de som skulle få det bättre – drabbas om floderna från Himalaya sinar eller torkan ökar i Afrika. Och eftersom detta är irreversibla processer bryter egentligen alla ekonomiska kalkyler samman: förlusterna blir ju eviga.


Det är alltså inte en ”befolkningsexplosion” som är problemet. De flesta länder har gått igenom sin ”demografiska övergång” mot en mer stabil befolkning. Nu handlar det om en ”utvecklingsövergång” (”development transition”) för att ge alla människor anständiga levnadsvillkor. Problemet är att det kan bli en ”konsumtionsexplosion”. .


Klimatklyftan och inkomstklyftan ger svindlande otäcka perspektiv. Att halvera dagens utsläpp av växthusgaser går kanske. De rika länderna måste gå ännu längre, på sikt kanske reducera klimatutsläppen till en femtedel för att lämna plats för de andra. Ännu tuffare men kanske ändå möjligt. Katastrofala blir utsläppen först om världen ska bli rättvisare och tryggare genom ökad konsumtion och tillväxt i alla länder. Då bryter ekosystemen samman och därmed ekonomierna och klimatkrigen väntar.


Så låt oss göra en nystart: tänk om fattiga och rika i världen kunde närma sig varandra på en lägre inkomstnivå. Om inkomsterna i Väst skulle plana ut en bit över nuvarande nivå? Och de fattiga skulle nöja sig med en tiofaldig ökning? Då blir inkomstklyftan också 3:1 medan utsläppen dubbleras – alltså fyra gånger för stora. Genast mer hanterligt. Detta må vara ett önsketänkande. Men filosofen Antonio Gramsci talade om förnuftets pessimism och viljans optimism; alternativet är så skrämmande att jag håller fast vid tanken. Men då krävs både ”en annan värld” av globala relationer och en mognare attityd till konsumtion och livsstil hos de rika i alla länder, även de nyrika.


För det första måste världens fattiga få en rättmätig ersättning för sitt arbete. Idag får arbetaren i bananplantagen i Costa Rica eller skofabriken i Kina bara ut några procent av butikspriset i Väst. Resten hamnar hos ”mellanhänder”.. Först gynnas plantage- och fabriksägarna, sedan de allt mäktigare transnationella företagen, sedan handeln, bankerna, fonderna etc – alla som vet att tillgodogöra sig ”de stora förädlingsvärdena” tack vare ägande och gamla strukturer inom finansväsende, transporter, universitet och forskning och regelverk för patent och immaterialrätt. Det är ett globalt klassamhälle där vi (nästan) alla i de rika länderna är indragna, som anställda eller pensionärer.


Marknadsekonomin gäller i princip men nationella intressen tar ofta över genom att USA, EU-länderna och andra rika länder försvarar ”sina” företag och motverkar rättvisa villkor. Det halvgångna Kyotoavtalet och EU:s slappa system för utsläppsrätter är illavarslande. Men samtidigt gungar de juridiska regelverk som gynnar de rikas världsordning: fiskeavtalen, WTO:s handelsregler, dollarn som världsvaluta etc. Till slut är frågan hur långt EU vill gå för att upprätthålla patent på aidsmediciner och om USA är berett att intervenera militärt för att hävda copyrighten för Musse Pigg.


För det andra krävs en bromsad och renare konsumtion i Väst. Att minska de framtida utsläppen med en faktor fyra kan till exempel beskrivas som att köra hälften så långt med en dubbelt så effektiv bil. All naturresurskrävande konsumtion – bostäder, mat, prylar, resor – måste bli mycket effektivare och/eller krympa i volym.


I tillväxtländerna betyder ”utvecklingsövergången” att få tillgång till allt som vi redan har: moderna bostäder, sanitet, bättre mat, resmöjligheter, skolor, hälsovård. Det steget är naturligt resurskrävande. Bara Kina använder idag hälften av all cement i världen. Därför är uppgiften att bli fyra gånger effektivare förmodligen ännu svårare för dem än för oss.


Rekyleffekten

Ett problem är att teknisk utveckling och ”avmaterialisering” av tillväxten inte har räckt därför att volymerna ökar i takt med den förbättrade tekniken. Rekyleffekten äter upp vinsten av de tekniska landvinningarna: när bilarna blir bränslesnålare kör vi längre. Det är en miljöpolitik som jagar sin egen svans och i längden ohållbart. Rekyleffekten kan generaliseras till arbetandet: vi blir allt effektivare i arbetet men tar ut det i ökad konsumtion via högre vinster och löner. Den ekonomiska tillväxten beror nästan helt på högre produktivitet. Det är inte heller hållbart. Vi borde istället minska på lönearbetet och dela på jobben så att alla kan delta i lönearbetet när ”det samhälleligt nödvändiga arbetet” krymper. Till det bidrar också att en utplanande konsumtion inte heller kräver samma nyinvesteringar. Många upplever visserligen arbete i sig positivt men planeten har inte råd med en motsvarande konsumtion.


Fantasin tryter lätt när man vill beskriva ett sådant framtidstillstånd. I konventionella termer av inkomst och konsumtion kanske det handlar om att leva med 2030 års teknik på 1970–80-talens materiella standard med 5-6fem-sex timmars betalt arbete per dag. Ett sådant gentlemannaliv i Väst vilar ändå på ett kvarstående övertag. Och en dag kanske arbetandet måste öka igen om förutsättningarna för produktionen blir alltför dåliga – när oljan blivit sällsynt eller jordbruket måste läggas om för att skona mark och natur. Men budskapet för denna generation i den rika delen i världen är entydigt: omforma och begränsa konsumtionen så att miljöbelastningen minskar.


Att förstå tillväxten

Kravet är alltså att bromsa, men politiken och hela vår samhällsstruktur drar i motsatt riktning, mot ekonomisk tillväxt. De aktuella kriserna uppfattas som en oförmåga att ”skapa arbetstillfällen” när det istället är dags att slå av på arbetandet. Hur ska man förstå detta?


För tydlighets skull: tillväxt definieras formellt som den årliga ökningen av bruttonationalprodukten, alltså värdet av varor och tjänster. Till detta värde läggs kostnaden för offentliga tjänster som inte har ett pris (men som i alla välfärdsländer utgör en stor del av ekonomin). Att till exempel tala om ”kvalitativ tillväxt” eller att ökad fritid är tillväxt är att blanda bort korten; det kan möjligen betyda ”utveckling”. Tillväxt står inte i motsats till en stor offentlig sektor: mer sjukvård bidrar till tillväxten lika mycket som fler bilar; tillväxt är alltså inget villkor för att ”rädda välfärden” (finansieringen är en annan sak, se nedan).


Tillväxt är också detsamma som ökat välstånd. Men folkhemmets skapare talade sällan om tillväxt utan om att skapa goda levnadsvillkor för människor: skolor, sjukvård, bostäder etc. Det är deras sentida efterföljare som ersatt detta med en diffus ”Tillväxt” – en tankeförkortning som fördunklar eftersom man då buntar ihop allting: falukorv och kanoner, sjukvård och vattenskotrar, datorer och pornografi. Allt som går att sälja sveps i en rosenröd aura som något gott. Vad som började som ett statistiskt mått har fått mytiska proportioner och sken av allmänintresse.


Så blev tillväxt politikens mål, inte medel. Men vi behöver fråga oss vad det egentligen betyder när tillväxt görs till motiv för nästan all politik – trafikpolitik, socialpolitik, utbildningspolitik etc. Vilka lösningar, vilka värden premieras? Vilka intressen gynnas och vilka missgynnas? Djupast sett: leder det oss dit vi vill? För fram till 70-talet tycks också välstånd och välfärd på det hela taget ha följts åt. Sedan går kurvorna isär. Inga rättänkande ekonomer sätter heller likhetstecken mellan välstånd och välfärd. Den kopplingen är däremot vanlig i politiken och media.


Kritik med olika mål

Kritiken mot tillväxten är gammal och man ska inte blunda för att den kan ha drag av snobbism och försök att värna privilegier. De besuttna har i alla tider velat uttrycka sin särställning, sitt aristokratiska (eller ”oligarkiska”) välstånd, genom att missunna andra vad de redan har själva. Enkelhetens filosofer har sällan varit fattiga. Men detta låter sig väl kombineras med en föreställning om människans väsen, om att hon är bestämd för ”högre värden” än ständig materiell expansion. Rötterna går till antika filosofer; sentida efterföljare är till exempel John Stuart Mill och Karl Marx.


Efter andra världskriget har välståndet blivit mer demokratiskt. Tillväxtkritiken – till exempel från J K Galbraith – fokuserades då på ”onödig” konsumtion – att människor manipuleras att konsumera för att hålla igång industrins hjul. Ekonomen (och högerpolitikern) Staffan Burenstam Linder beskrev redan i slutet av 1960-talet i en klarsynt bok den meningslösa jakten på ökad materiell standard. Han går till storms mot ländernas ”tillväxtolympiader” när vi går in i ”tillväxtens vulgariseringsfas”. Eftersom tillväxt i det svenska folkhemmet vid den här tiden kunde betyda att få en modern bostad med badrum – och kanske på grund av hans partihemvist och professorstitel – avvisade många hans tankar som överklassmässiga men de är onekligen högaktuella idag.


Nyliberaler försvarar gärna tillväxten med att den bara handlar om att ”skapa värden”. Det är rätt – i teorin. Men bara där, alltså dvs. om man blundar för att ekonomisk tillväxt i den verkliga världen alltid stått för nedsmutsning och resursförbrukning. Detta är avgörande i den nya kritiken mot tillväxten: så som tillväxten ser ut idag har vi inte råd med den för miljöns skull, den är oekonomisk. Frankrikes president Nicolas Sarkozy formulerar det vassast: ”I åratal har statistiken registrerat en allt starkare ekonomisk tillväxt som en seger över knappheten tills det framgick att denna tillväxt förstörde mer än den skapade.”


Tillväxten ”levererar inte”

Det är inte bara de negativa sidorna av tillväxten som är besvärande utan också att den inte ger vad den lovar:

den intuitiva förståelsen att ”mer är bättre” håller inte. Psykologisk ”lyckoforskning” visar att människor inte blir mer tillfredsställda med livet när samhället blir rikare (sedan man nått en ganska måttlig levnadsstandard).

–tillväxt ger inte mer vård-skola-omsorg eftersom kostnaden för sådana tjänster i huvudsak består av löner som måste få stiga i takt med tillväxten (det så kallade ”tjänstedilemmat”, se nedan) och då är man tillbaka på ruta ett.

alla påståenden om att tillväxten ger – eller till och med behövs för – en bättre miljö faller när man lyfter blicken från de lokala till de globala miljöhoten. Att miljöbelastningen skulle minska med ökat välstånd (egentligen först öka för att sedan minska, som ett omvänt U, den så kallade ”miljö-Kuznets-kurvan”) kan gälla enskilda typer av utsläpp. Då är det dock inte ett resultat av tillväxten utan av hårdare lagstiftning eller styrning. Det är inget frikort för tillväxt.

tillväxten verkar inte utjämnande. Argumentet att ”det är lättare att dela på en växande kaka” låter bra men har inte omsatts i praktiken. De senaste decennierna har tvärtom inkomstklyftorna i Sverige ökat.

Det sista gäller i ännu högre grad globalt. New Economics Foundation har visat att av tillväxten i världen hamnar bara smulor på de fattigas bord. Av 100 kronors tillväxt på 90-talet gick bara 60 öre till den fattigaste, svältande miljarden människor. Att då tala om att global tillväxt är viktigt för de fattigas skull framstår som mycket cyniskt.


Måste vi ha tillväxt?

Tillväxten är alltså svår att försvara och frågan är varför vi håller fast vid det målet, trots allt? Är det så att vi ”måste” ha tillväxt? Det finns några varianter av detta vanliga påstående. En är att vi lever i en ”cykelekonomi” som måste röra sig framåt, annars kan den inte hålla balansen. En del hänvisar till räntans betydelse: om lånade pengar måste betalas tillbaka med ränta så tvingas låntagaren se till att de växer. Detta kan låta bestickande: företagen måste växa eller gå under. Men alla företag växer inte – och strävar inte heller efter det – och alla lånar inte till sin verksamhet men är ändå framgångsrika. Argumenten verkar inte så starka att de skulle tvinga oss att cykla vidare mot det ekologiska stupet.


En annan variant är att tillväxt ”skapar jobb”. Till och med olika miljöinsatser brukar saluföras med att de ”skapar jobb” och tillväxt. Men det är som att sätta vagnen före hästen. Tvärtom kan jobb skapa tillväxt. Men det arbete som behövs krymper successivt genom den ständiga tekniska rationaliseringen, ”tidsparandet”. För att bevara arbetstillfällena skulle produktionsvolymen behöva öka i samma takt. Och även om vi lyckas tillverka renare produkter och väljer att konsumera på rätt sätt – reser mindre och går mer på fik och teater – så ökar det miljöbelastningen och resursåtgången. Miljöinsatser som ”skapar jobb” är snarast sådana som minskar produktiviteten. Det kan absolut vara motiverat om det främjar miljön men man bör vara klar över den kompromiss man i så fall gör.


En tredje möjlighet är att tillväxtmanin är en eftergift åt kapitalet, samhällets kanske starkaste särintresse idag. Att vi inte är herrar i eget hus utan marionetter. Många har pekat på hur politiken reducerats till ett bihang till ekonomin genom lobbying, påtryckningar och personliga sidbyten. Jag behöver inte utveckla den tanken; alla i politikens värld måste vara medvetna om hur vanskligt – men självklart viktigt – det är att hävda den politiska arenans makt.


Arbete och välfärdstjänster

Men skapar inte utebliven tillväxt ekonomiskt och socialt kaos? Detta är ju ett vanligt påstående. En ekonom som studerat frågan, Peter Victor, visar med modellberäkningar att visst kan det bli så om man sätter stopp för all teknisk utveckling, alla investeringar etc. Då kan allt gå fel: arbetslösheten skulle skena, statsskulden skjuta i höjden etc. Men Victor visar också att en intelligentare politik kan leda till en ordnad utplaning av ekonomin med mycket gynnsamma utfall. Nyckeln är en arbetsdelning istället för att försöka ”skapa jobb” i takt med den tekniska utvecklingen. Victors analyser är underlag för Tim Jacksons uppmärksammade bok. Välstånd utan tillväxt. Liknande förslag att omfördela arbetet och hitta en annan balans mellan arbete och fritid blir allt vanligare, också för att komma tillrätta med dagens kriser. Men det är inte Victors modell som avviker utan hans beredskap att pröva den ovana tanken på en utplanande ekonomi.


Tanken att dela på jobben är ändå uråldrig. Den tidiga arbetarrörelsen kämpade  i nästan hundra år för kortare arbetstid som en väg till högre livskvalitet. Sedan 1970-talet drevs frågan främst av kvinnor när dubbelarbete blev en norm och livspusslet inte gick ihop. Nu finns det alltså ett tredje och tvingande skäl: insikten att vi måste gå ifrån den slösande livsstilen för att klara klimatkrisen och alla andra miljöproblem och efterlämna en levbar värld till våra barnbarn. Formeln lyder ”jobba mindre, tjäna mindre (eller i alla fall inte mer) och konsumera mindre” – ett radikalt brott med den vanliga framstegstanken att ”mer är bättre”.


Många svenskar sätter också kortare arbetstid högt, enligt enkäter högre än höjd lön, men det kräver en reform som ligger utanför den enskildes möjlighet. Fack och politiker måste agera samfällt. Båda måste komma över föreställningen att detta betyder uppgivenhet. Det kräver en synvända: kortare arbetstid är en fråga om livskvalitet. Inte fult utan klokt. Fritid är framsteg. En krass synpunkt är att denna livskvalitetsökning kanske är en av få ljuspunkter ansvariga politiker kan erbjuda väljarna idag. Men formeln är naturligtvis bara möjlig i ett samhälle med någorlunda jämlika löner; nu ökar som sagt klyftorna. De lägst avlönade måste få sådana villkor att de kan välkomna en reform, inte frukta den för att man inte har råd.


Det finns också ett annat krux. En stor del av förvärvsarbetet, idag omkring en fjärdedel, består av tjänster inom vård, skola och omsorg. Vi är angelägna om dem men de bekostas i huvudsak av skatter som tas ut på arbetandet och konsumtionen. Om vi drar ner på arbetet skulle de kunna drabbas. Detta är tjänstedilemmat. Dessa personliga tjänster kan ofta inte effektiviseras eftersom de består i att man ger av sin tid, till exempel som lärare eller vårdare. Deras uppgifter kan sällan snabbas upp utan att tumma på kvaliteten. Och för att erbjuda en god standard i framtiden kanske mer än var tredje arbetstimme måste göras inom denna sektor. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting skulle det kunna betyda 13 skattekronor mer om 25 år.


Därför spjärnar de flesta partier emot kortare arbetstid för att ”rädda välfärden” och talar tvärtom om att vi borde arbeta mer. Men då hamnar vi i att tillverka saker och erbjuda tjänster, inte för att de behövs utan för att den vägen kunna ”skapa skatter” och finansiera det vi verkligen önskar, välfärdstjänster. Vilket staten också lovat. Är inte det en ny sorts manipulation av medborgarna men nu inte bara i kapitalets utan också i statens intresse? En manipulation som kommer att leda till en destruktiv materiell tillväxt!


Det är ett dilemma att om vi arbetar/konsumerar mer går miljön åt skogen men om vi arbetar mindre blir det svårare att klara välfärdstjänsterna. Skatt på arbete är dock inte enda möjligheten att klara omsorgsbehoven och andra angelägna tjänster. Det är vad nästa kapitel i denna bok handlar om.


Christer Sanne


Forskare och skribent, senast på KTH; dessförinnan stadsplanerare, ”framtidsforskare” om samhällsfrågor som vård och omsorg, boende och arbete. I Cogitos styrelse 2005-09. Böcker bland annat Arbetets tid (avhandling 1995) och Keynes barnbarn (2007)


-------------------
Jackson, T. (2009). Prosperity without growth : economics for a finite planet. London, Earthscan.

Stern, N. (2007). The economics of climate change. Cambridge, Cambridge University Press.

Victor, P. A. (2008). Managing without growth slower by design, not disaster. Cheltenham, Edward Elgar.