Vad är vägen ut?

 

Göran Greider är med överallt; en riksåsiktsproducent liksom Jan Guillou. Men hans åsikter är ofta förnuftiga och sympatiska. Därför har man stora förväntningar när han ska finna en lösning för de dubbla kriserna för finanssystemet och miljön.

De första drygt tvåhundra sidorna går tankarna ändå till Guillou igen: båda begår en skrivarsjälvbiografi. Men om Guillou är en självupptagen stridstupp så framstår Greider som en reflekterande bokslukare som bekymrar sig över samhället. Man bjuds att följa med på resan och känner igen sig. Han vrider och vänder på sitt ”vänstermedvetande” från 70-talet – det ”förtalade årtiondet” som innebar en radikal frigörelse på många plan. Just därför måste det nyliberala projektet från 80-talet bespotta denna tid. Vänstermedvetandet innebar bland annat insikten att samhället faktiskt går att ändra.  Och behöver ändras.

Men det kräver en systemkritik, ett annat nyckelord för Greider. Han återvänder hela tiden till en marxistisk analys av ekonomin: finanskrisen är inte en avvikelse i kapitalismen utan en logisk fas i dess cykliska utveckling.  Det är överproduktion och bristande efterfrågan som är grunden. Det förklarar svagsint utlåningspolitik, privatiseringsiver och t o m USA:s krigföring på 2000-talet. En viktig bidragande orsak är de växande inkomstklyftorna.

Men systemkritik har varit tabu i svensk debatt. Att en och annan radikal artikel slinker in på kultursidorna förändrar ingenting.  I det socialdemokratiska partiets inre råder ”en ekande tomhet”. Han förvånas och förfäras över hur lätt makteliterna och media lyckades att ideologiskt desarmera finans- och klimatkrisen från en samhällsfråga till en fråga om giriga bankdirektörer respektive den enskilda människans livsstilsval. Ändå tror Greider att det ”sakta men säkert … byggs … upp en bild av det moderna samhället som oförnuftigt”.

Men än finns bara lösa idéer om hur vi ”ska kunna växla ner till de nivåer som biosfären tål.”. Och idéerna saknar bryggor till realpolitiken: även om vi vet vad som bör göras är ingen villig att hålla i skaftet. 

Till slut måste Greider ändå ge en ordination.  Social jämlikhet är viktigast, i Sverige och i världen. Den första kuren, som vi kan inleda i morgon, är progressiva skatter. Inte bara för jämlikhetens skull; högre skatter är ett bra medel att dämpa den mest skadliga konsumtionen. Och, lite förbluffande men välfunnet: ”Höjda inkomstskatter kan dessutom på ett hälsosamt sätt minska arbetstiden.”

Även om han inte tror på eliternas vilja att reglera finanskapitalismen bär han på en vision om en ”demokratisk planhushållning”, en fastare samhällsplanering, även av ekonomin. Hit hör statliga banker – ”en del av infrastrukturen” – och att utnyttja makten över pensionskapitalet. Marknadsmekanismen ska vara portförbjuden för vård, skola och omsorg. Han pekar på en ohållbar global matkultur och vill minska köttkonsumtionen. Han flaggar för ransonering, för en utbyggd kollektivtrafik och för en social värnplikt som både ska träna människor socialt att arbeta tillsammans och göra nytta, t ex inom äldreomsorgen och förskolan (men menar han allvar med att dessa unga människor även skulle plocka blåbär och lingon som annars förfars i de svenska skogarna?) .

Allt detta är gott och väl men knappast revolutionerande. Men till slut ger Greider även svar i vårens vattendelande fråga: ”Ett huvudsyfte med demokratisk planhushållning är att sänka tillväxttakten i ekonomin i den rika världen”. Så är det nog: det är den enda väg ut som finns!

Christer Sanne

Göran Greider: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Ordfront 2010