ALLT MITT ÄR VÅRT  
 
 

Av Christer Sanne                                                                       

Överflödet av varor, ”prylsamhället”, skapar inte bara ekologiska problem. För oss som konsumenter är det också både opraktiskt och oekonomiskt. Vi behöver sociala uppfinningar, till exempel att börja dela, byta och låna i en helt annan skala än hittills. På köpet kan vi också knyta sociala band.

Ett exempel: en bil är i genomsnitt i gång någon timme om dagen, ofta med en ensam person. Ett förfärligt dåligt utnyttjande som ändå kräver en sjättedel av hushållsbudgeten. Dessutom smutsar bilen ner, bullrar, tar plats och spränger isär våra städer. Om fler kunde dela bil vore mycket vunnet. Bilpooler är ingen ny idé men avfärdades länge som alltför mycket idealism och ”rödvinsvänster”.

Idag är läget annorlunda. Nu är ”konsumtion i samverkan” – collaborative consumption – inne, åtminstone enligt boken What’s Mine is (Y)ours. The rise of Collaborative Consumption av Rachel Botsman och Roo Rogers som kom ut 2010 och bubblar över av framgångsrika exempel från USA.

Det är IT-tekniken som lovar att förvandla det som tidigare bara entusiasterna orkade med till en massrörelse. Internet och smarta telefoner är den felande länken som i det långa loppet kan förändra vår syn på ägande.

Prylar ska ju inte bara köpas utan också lagras. Det kräver allt fler garderober, garage och lagringsutrymmen. I bostäderna är det dyra kvadratmetrar och lagerlokaler kostar också. Den som överväger att hyra in sig hos Shurgard bör veta att det som förvaras i lagerlokaler i USA ofta är mindre värt än 6-8 månaders hyra.

Så vad behöver jag egentligen äga? För att citera den legendariske designern Victor Papanek: vi är ju ute efter ”ett hål, inte en borrmaskin”. Ur den frågan poppar tusentals lösningar upp, initiativ och idéer både på ideell basis och företag, både lokalt och globalt. Fantasin har inga gränser. Allt för att råda bot på en opraktisk ordning – nu väger vi ägandets glädje mot besväret att släpa allt med sig.

Botsman/Rogers beskriver, från USA, hur man kan lånbyta lägenhet, låna eller hyra en bil eller båt av firmor eller av enskilda personer, samåka till jobbet eller långdistans, hitta en odlingslott hos någon som har mark, hitta eller bli av med sånt man har övergående behov av – som barnvagn och festblåsor. Byta tjänster i en Timebank. Byta grejor med SwapTree, som en gång på skolgården: byt dina lästa böcker eller spel och skivor som du tröttnat på mot andras men i jätteskala – hundratusentals erbjudanden. Det kostar bara portot. Och Freecycle hjälper dig att ge bort ”ditt skräp som blir en annans skatt”. Freecycle har även ett dussin lokala grupper i Sverige.


För en övernattningsplats på resor kan man vända sig till Couchsurfing. Nu på 70 000 platser över hela världen. Det är praktiskt, billigt och har en viktig social dimension. Att bo hos någon ger en insyn i land och kultur som ett hotellrum inte kan ge. Kontakten leder till att var sjätte övernattning resulterar i ett returbesök.

Författarna lyfter fram fyra grundprinciper för en modern delande konsumtion:

– Att bilen liksom allt som används sporadiskt har en överkapacitet: borrmaskinen, glassmaskinen, häcksaxen och slalomskidorna. Allt skulle kunna användas av flera med en smidig organisation.

– Att systemen för att byta/låna/dela måste uppnå en kritisk massa så att många behov kan tillgodoses smidigt. Vi är både kräsna och bekväma och behoven är varierade. Tillräckligt många måste ingå i en lånekedja så att man kan knappa in en önskan på appen och finna den inom bekvämt räckhåll. En klädbytardag kanske måste inrikta sig på en viss kategori för att utbudet ska bli tillräckligt stort och lockande.

– Att man har en tilltro till gemensamma lösningar.

– Att det kan skapas ett ömsesidigt förtroende mellan de inblandade.


Ellinor Ostrom, nobelpristagare i ekonomi 2009, har visat att grupper av människor över hela världen förmår lösa gemensamma problem, till exempel att fördela vatten eller fiskerättigheter, utan inblandning uppifrån. Man skapar sina regler utifrån omständigheterna och ser till att de följs – många gånger är detta lokala gemenskaper som kan hota avvikare med sociala sanktioner. Men Internetbaserade bytes-, hyr- och lånescheman mellan främlingar fungerar också utmärkt. Erfarenheten visar att även inbördes främlingar är måna om att göra rätt för sig.


Till detta bidrar att nätbyten och nätaffärer har utvecklat metoder att hålla undan fuskarna. Ryktet om hur deltagarna beter sig, i form av poängsättning, går lika snabbt på nätet som skvallret gick runt i byn. Den som inte sköter sig blir brännmärkt. Men det är ovanligt. I eBay får bara 1-2 procent av köpare och säljare negativa omdömen, i Couchsurfing påstås 2 av 1 000 värdar eller gäster vara missnöjda efter besöket.


Dessa idéer vinner även snabbt terräng i Europa. Att sälja och köpa på nätet är inget nytt för svenskarna: år 2009 omsattes på Blocket över 200 miljarder kronor, dubbelt så mycket som på ICA. Stora, organiserade system hyr ut cyklar och bilar. I Paris har Vélib 17 000 hyrcyklar på över 1 000 ställen, de flesta i innerstaden. Skalan och tätheten gör systemet attraktivt (men med ärligheten var det sämre – första året försvann tusentals cyklar).

Det ekonomiska incitamentet för detta är uppenbart när ekonomin kärvar. Men att nyttja utan att äga är också på väg att bli ett positivt val, kanske tydligare i USA än här. Stigmat i delande och byten håller på att avlösas av en lättnad över att kunna få tjänsterna men slippa ägandet.


Det syns också i marknadsföringen. Att hyra bil gör dig ”sexy, not sorry”. Inget pålagt utan efterfrågat, det som ”alla” gör. Annonserna frågar om det är vettigt att ”ägna 350 timmar om året åt sex men 420 timmar för att jaga parkeringsplats”. Man lyfter fram valfriheten: Är det en BMW-dag idag? Eller en Volvo-dag?”


Allt detta är självfallet bra för miljön. Bilpoolen sparar inte bara privata pengar. De som säljer bilen och går med i en bilpool tenderar att köra en tredjedel till hälften så många mil. Och varje bil i poolen ersätter sju-åtta privata fordon. Sedan passar naturligtvis inte bilpoolen för allas resbehov. Men byta/låna/hyra är ett steg på vägen för att rädda miljön, ett steg som följer konsumenternas önskningar medströms i stället för att komma med restriktioner och moralkakor. Det skapar också en uppenbar välfärdsvinst. Sedan blir det lite subversivt eftersom företag och handel helst ser att vi köper nytt, av dem och ofta (och staten backar upp dem för att kunna utvinna skatter). Det väcker intressanta frågor om vad och vem ekonomin egentligen är till för.


Christer Sanne

Rachel Botsman och Roo Rogers: What’s Mine is (Y)ours. The rise of Collaborative Consumption. HarperCollins, New York 2010