Självförtoende

sitter det i väskan????

Eller? En del forskare har genom åren kallat den här klyftan mellan den vi "är" och den vi "bör/försöker vara för att passa in" för inkongruens. Vi lever s a s med ett avstånd i oss mellan den vi är och rollen vi anpassar oss till .

Att inte ha kontakten inåt leder för många till hög grad av inre stress. Inte sällan leder detta vidare till en negativ spiral där man försöker passa in ännu mer, vilket i sin tur leder till att man än mer glömmer bort sina egna utgångspunkter och behov. Har man dålig kontakt inåt så hamnar man ofta i en roll, där det mer känns som man spelar någon än att man är sig själv. Under ytan bor gror här ett dåligt självförtroende. Ska livet vara så ställer sig många framför badrumsspegeln? Måste det dåliga självförtroendet alltid vara den del av en själv? Så länge vi lånar andras värderingar, eller tvingas in i roller som inte är vi själva, blir andras förväntningar ofta ett slags skal som vi försöker stå i eller fylla ut.

Successivt kanske den nya "passa-in-strategin" blir en destruktiv livsstil som blir svår att hitta ur. Oavsett var och hur vi lever så formar vi och vår om-givning vanor. Dessa vanor formar sedan oss. En del vanor har vuxit fram i ungdoms- och vuxenåldern. En del människor formas in i destruktiva vanor redan som barn vilket kan göra det ännu svårare att hitta "sig själv" i livet.

Att gå till en coach eller terpapeut handlar ofta om att söka vägar för att återfå kontakten med "sig själv". Matcha sin insida med omvärlden. Det är då vi kan få utväxling på de vi är och de förmågor och potentialer som bor i oss. Ser du din egen möjlighetshorisont, ändå fram? Ibland kan mban behöva trassla sig ut ur gamla mönster och vanor för att börja forma vanor utifrån sina egna behov, ännu ofödda idéer och reella möjligheter och sätt att förstå, tänka och känna. Det är då som vi kan fortsätta men också börja leva vårt eget liv, på vårt eget sätt - och enligt mångas önskan också tillsammans med andra.



.