Denna artikel har publicerats i Sveriges DX-Förbunds (SDXF) tidning EterAktuellt nr 8 oktober 2006.

Efter att ha läst Jonny Augustssons trevliga tekniska genomgång av loopantennen (på SDXF hemsida under rubriken ”Om DX-ing”), artiklar i Teknikspalten, särskilt i nr 8 2005, samt Urbans funderingar i nr 1 2006 om kartongantenner, kunde jag inte hålla tillbaka min experimentlust utan värkte under sommaren fram en egen version. Mina krav var att den inte skulle vara alltför stor och klumpig för möblerade rum men ändå effektiv för mellanvågen samt att den också skulle fungera som pejlantenn till min gamla R1155 flygradio. En fördel skulle ju också vara om jag liksom Kajsa Warg kunde ta vad jag hade hemma. Vill gärna dela med mig av mina erfarenheter för att intressera fler för den här fina antenntypen.

Smidigt men stadigt kryss

Resultatet blev en smidig och i mitt tycke (och det är ju huvudsaken) ganska elegant loop som uppfyller ställda krav. Loopen är kvadratisk med en diagonal på 70 cm, dvs 50 cm sida och 2 m tråd per varv, och krysset består av två korslagda teaklister på bara18 x 8 mm som blivit över från någon inredning. Teak kan knappast anskaffas numera eftersom vi skall värna om regnskogarna, men jag är säker på att det går lika bra med hederlig svensk furu! Ett litet urtag i ribborna där de korsar varandra tillsammans med limning och spikning ger ett stabilt kryss. Ribbornas dimension ger en smäcker konstruktion som ändå är tillräckligt styv i ribbornas tvärriktning. Dessutom stagar ju lindningen upp det hela när den väl är på plats.

Som spridare för tråden sågade jag av fyra bitar om vardera 40 mm av samma list. I dessa sågade jag 10 grunda spår med 3 mm avstånd med en bågfil. Med ett litet uttag med 8 mm bredd i den andra kanten för kryssribborna kunde spridarna pressas och limmas fast i rät vinkel på dessas ändar. Krysset skruvades fast i en kort 32 mm rundstav som lagrades i en klots för vridfunktionen. Eftersom jag inte hade någon lämplig träborr gjorde jag lagringen av två klotsar med V-formade spår. Rundstav och klotsar är teakbetsade. En rejäl bottenplatta hittade jag i min skrotlåda i form av en 45 x 25 cm 10 mm tjock pertinaxplatta, går även bra med en tjock plywoodskiva eller spånplatta, huvudsaken är att den är ganska tung för att antennen skall stå stadigt. Kardanupphängning för att kunna optimera bort störningar genom lutning av antennen tyckte jag var överkurs, får i förekommande fall göras genom uppallning med böcker!

9 varv och 60 – 1060 pF

Som lindning använde jag 0,2 kvadratmillimeter plastisolerad kopplingstråd, har diametern ca 0,5 mm (sats i olika färger finns hos Kjell & Co, åtgång nära 20 meter, den röda tråden är extra tjusig!). En vridkondensator på 2 x 500 pF inhandlades för en hundring på eBay. Efter litet experimenterande fann jag att jag fick bra resultat med en lindning på 9 varv och kondensatorsektionerna parallellkopplade (variation 60 – 1060 pF).  Antennen täcker då 500 till 1700 kHz. Större diameter och fler varv ger ju högre signal, men konstruktionen blir då genast mycket klumpigare. Q-värdet verkar bra eftersom jag får mycket skarp förstärkningsökning vid resonansfrekvensen. Antennsignalen tas ut från en kopplingsspole om ett varv och matas till mottagaren med innerledarna i två 75 ohms koaxkablar där skärmarna är jordade i mottagaränden, detta ger max störningsreduktion genom både balanserade ledare och skärmning (metoden användes av engelsmännen för pejlantennen i bombflygplanen där störningarna säkert var mycket kraftiga!).

För användning som pejlantenn till R1155 har jag dels monterat en gammal kompass på bottenplattan för att kunna ställa in denna i nord/syd, dels försett antennen med en gradskiva så att riktningen till sändaren kan avläsas. Kompassrosen är ritad med Microsoft PowerPoint, finns att hämta som ClipArt-figur på nätet, jag har sedan i kanten lagt till siffror för var 15:e grad. Normalt får man ju två möjliga 180 grader motsatta riktningar med loopen, men med min dipol som referensantenn till mottagaren och loopen ansluten till pejlingången kan man på R1155 med en ”sensefunktion” avgöra vilken av de två som är den äkta riktningen.

Resultatet

Antennen går nästan lika bra som min dipol till min FDM77, vid användning till R1155 ger den med dipolen som referensantenn t o m en väsentlig förbättring  mot enbart dipol på antenningången. Fördelen är också att jag kan sila bort en del störningar och även störande stationer om dessa ligger i andra riktningar än avlyssnad station. Dessutom kan jag ju som en gimmik kolla riktningen till stationerna. Återstår att prova loopen på litet mer långväga stationer när långdistanskonditionerna blir bättre i höst.

Översiktsbilden visar antennen kopplad till min datorbaserade Elad FDM77-mottagare och detaljbilderna visar spridarna och vridanordningen med kompassrosen.

Tips för digital frekvensavläsning på klassiska mottagare

Denna artikel har publicerats i Sveriges DX-Förbunds (SDXF) tidning EterAktuellt nr 6 juli 2006.

Här kommer ett tips till alla som liksom jag tycker det är roligt att kortvågslyssna med klassiska mottagare (såg några i MEST-listan 2005, hur många är vi månne?). En nackdel med äldre mottagare är svårigheten att ställa in och avläsa frekvensen tillräckligt noggrant, skalan har ofta dålig upplösning och stämmer ibland dåligt pga snedtrimning av oscillatorn.

 

Jag använder en billig signalgenerator och en digital frekvensräknare som jag kopplar ihop och drar sedan en tråd därifrån och lindar den några varv runt mottagarens antennledning. Även om denna är väl skärmad brukar signalen ändå leta sig in till mottagarens ingångssteg. För att avläsa en stations frekvens grovinställer jag signalgeneratorn på den frekvens mottagarens skala visar och varierar generatorns inställning tills jag hör en interferenston. Jag nollsvävar då denna mot stationens bärvåg och läser av frekvensen på räknaren med hög noggrannhet. För att å andra sidan ställa in en önskad frekvens på mottagaren ställer jag  först in signalgeneratorn så att frekvensen visas på räknaren och letar sedan upp och nollsvävar interferenstonen med mottagarens avstämningsratt.

 

Signalgeneratorn är en Trio SG-402  som jag ropat in för några hundralappar på Tradera, räknaren köpte jag dock ny hos Elfa för drygt 2000:-, den heter Thurlby Thandar PFM 1300. Den är liten och behändig, täcker 5HZ till 1,3GHz och har stor noggrannhet, 1 siffra plus/minus 2ppm, och upplösningen 1Hz till 1kHz beroende på mättid. Ursprungligen skaffade jag utrustningen för att kunna kontrollera och trimma de mottagare jag renoverar, men den är också mycket användbar för frekvensavläsning/inställning vid DX-ing.

 

Bilden visar utrustningen kopplad till min WWII Marconi R1155 mottagare inställd på Deutsche Welle på 6075 kHz. Obs sladden som är virad några varv runt antennkoaxen till höger i bilden.