MOTTAGARE STC R1082
ÖVERSIKT
In English
Vickers Wellington var utrustad med T1083 / R1082 sändare / mottagare
Historik
Mottagaren R1082 konstruerades i mitten av 1930-talet av STC (Standard Telephone & Cables), och användes tillsammans med tillhörande sändare T1083 i de tidiga versionerna av lätta och tunga bomb- och spaningsplan som Fairey Swordfish och Battle, Handley Page Hampden, Armstrong Whitworth Whitley, Vickers Wellington och den första fyrmotoriga bombaren Short Stirling m fl, fram till tidigt 1940-tal då de successivt ersattes av R1155/T1154.
Vid krigsutbrottet 1939 var R1082/T1083 tillsammans med TR9 de dominerande radiosystemen i det brittiska flyget, men de var redan då föråldrade konstruktioner. De användes också i sjöräddningsfartyg och efter att de fasats ut från flyget även i viss utsträckning för markkommunikation.
Enligt uppgift från en läsare av Radio Bygones som efter kriget arbetade som radiomekaniker inom flyget fanns R1082/T1083 i flygplan som Anson och Oxford så sent som i början av 1960-talet! Frågan är om den uppgiften verkligen är trovärdig.
R1082/T1083 användes även av de australiska och kanadensiska flygvapnen, och i Australien tillverkades från 1942 något modifierade och mindre lyckade kopior med beteckningen AR14/AT10.
Mottagarens data
R1082 är en enkel regenerativ mottagare med fem rör plus en begränsningsdiod på antenningången. Första steget är en HF-förstärkare
i form av en pentod, därefter följer en triod som återkopplad detektor samt två trioder som LF-förstärkare och en som slutsteg för hörtelefoner.
Utrustningen gav också interkommfunktion för besättningen. Se kopplingsschema.
Mottagaren täcker 111 kHz till 15 MHz i 14 områden med utbytbara spolar och är avsedd för både telegrafi och telefoni. Spolarna är i par,
antenn- (ingångs-) och anodspole på HF-steget, totalt finns alltså 28 spolar för full frekvenstäckning. Antennspolarna är rödmärkta,
anodspolarna gröna för att undvika sammanblandning. När spolarna inte används förvaras de i en speciell väska. De lägsta
frekvensområdena kan användas för pejling m h a en pejltillsats och en loopantenn.
Mottagaren är tvåhandsmanövrerad, en hand för frekvensinställningen och en för justering av återkopplingen, och kräver en hel del skicklighet
av operatören för att man skall få ut det bästa av den. Skalorna är bara märkta 0-100, och operatörerna skall enligt uppgift ha gjort egna kalibreringskort för inställningen, individuellt för varje mottagare de använde. Återkopplingen sker genom att en spole på detektorns utgång är induktivt kopplad till HF-stegets
anodspole. Återkopplingsgraden varieras med en potentiometer som ändrar förstärkningen. Den positiva återkopplingen ger i närheten av
självsvängningspunkten en hög förstärkning. Känsligheten är ca 25 uV för 5 mV ut i 20 kohm.
Mottagaren drevs i flygplanen med en 2 V 20 Ah blyackumulator för glödspänningen, glödström 1.15 A, och ett anodbatteri ! för
120 V anodspänning, anodström ca 13 mA. Måtten är 27 cm x 29 cm x 23 cm (b x h x d), och vikten är ca sju kilo med monterade spolar.
Min mottagare
Mottagaren R1082 har modellnummer 10D/8415 och min mottagare har serienumret 15589. Jag köpte den på eBay, enligt uppgift
från säljaren köptes den efter kriget som militär surplus av en tekniklärare, troligen med anknytning till RAF under kriget, och mottagaren
användes sedan som demonstrationsobjekt i radioundervisning. Den övertogs 1965 av en av eleverna och var senast igång ca 1975.
Mottagaren är helt i originalskick, ingen restaurering krävs utöver kontroll av komponenter och provning! Spolar med beteckning D, E, F, K
och L medföljde (samt några dubblettspolar), täckande frekvensområdet 470 - 785 och 785 - 1200 kHz, varav det lägsta med spolar för
pejlfunktion, samt 4000 - 8500 kHz.
Mer om WWII mottagare
Till sidans början
Till startsidan
Uppdaterad 2010-02-08