Om Burmakatten

Det mest karaktäristiska hos en Burma är "looken", dvs. uttrycket. Med det menas, att den verkar betrakta omvärlden lite under lugg, med sina gula ögon. Ögonens form med rund underkant och orientalisk sned ovankant förstärker denna speciella look.

Standarden för Burma föreskriver en medelstor, muskulös katt som är tyngre än den ser ut att vara. Det skiljer ofta ganska mycket i storlek mellan hanar och honor. Burman har slanka ben med små ovala tassar och en medellång svans med rundad spets. Bringan, sedd i profil, är rundad. Huvudet ska vara runt på toppen med öronen placerade brett isär, så att dess ytterkanter går i ett med kindernas kontur. Denna linje stämmer inte alltid på hankatter på grund av deras kraftiga kinder. I profil skall öronen luta lätt framåt. Nospartiet ska vara kort och hakan kraftig. Nosen och pannan möts i en markerad vinkel, en så kallad nose-break.

Burman finns idag i tio olika färger; brunt, blått, choklad, lila, creme, rött samt brun-, blå-, choklad- och lilasköldpadd.

Burman är kraftigare än en siames och smäckrare än en brittisk korthår. Helhetsintrycket är, att Burman är en mycket elegant och harmonisk katt, med ett vackert uttryck och en glänsande sidenpäls.

Det är det nog ingen som vet, men nog är det spännande att tänka sig Burman som en helig tempelkatt med urgamla anor. Vad man vet, finns det dock ingenting som styrker detta. Dagens Burmor har alla en gemensam anmoder, Wong Mau. Hon kom till USA från Fjärran Östern i början av 30-talet. Tursamt nog för rasen ägdes hon av en ärftlighetsforskare, Joseph Thompson. Han förstod att inledningsvis använda siames för att bredda avelsbasen, och att sedan åter renavla Burman. Genom ett medvetet avelsarbete lades grunden för dagens Burmastam, som alltså är en självständig ras. Det har också berättats om en slags brun, gulögd siames, som visades på en kattutställning i England i slutet av 1800-talet, och det kan mycket väl ha varit en Burma.

Burman blev godkänd som ras i USA 1936 och kom till England i slutet av 1940-talet från det kända Casa Gatos-katteriet i Kalifornien. På den tiden var alla Burmor bruna. Den första blå Burman föddes på 50-talet och följdes sedan av choklad och lila. En parning mellan en brun Burma och en rödmaskad siames lade grunden till färgerna rött och creme och de olika sköldpaddsvarianterna. Färgskalan är idag komplett med dessa tio färger.

Temperament Hur är det att leva med en Burma, denna pratsamma, tillgivna, smarta, lekfulla katt? Det är faktiskt vanebildande! Faktum är att den första Burman i en familj ofta får sällskap av en andra och till och med en tredje. Detta är alldeles utmärkt, för Burman är en utpräglat social varelse och behöver ha sällskap. Men även om det finns fler Burmor i familjen, så betyder inte det att tillgivenheten mot ägaren blir mindre.
	Burman är en glad och livlig katt som älskar sin familj, men ändå är öppen för nya bekantskaper. Dess lekfullhet bidrar till att den oftast är mycket förtjust i barn. Burman intar på ett självklart sätt sin plats i familjen. Den blir aldrig pockande eller påträngande, men kräver att få ta del av allt som händer hemma, nyfiken och företagsam som den är.
Burman är pratsam och har en rik vokabulär, men är inte högljudd eller skrikig. Den behåller sitt goda lynne och sin aptit på livet högt upp i åldrarna och dess personlighet blir bara ännu mer särpräglad med åren. Burman förstår att njuta av livets goda och finner alltid den bästa platsen. Den uppskattar mycket att sitta och lapa sol på fönsterbrädan och lär sig lätt att gå i sele och koppel, om man vill ta den med på en promenad en solig dag. Kyliga dagar finner den oftast en varm liggplats på ett element, men bäst av allt, är ändå någons knä och på natten en varm, skön säng.
	Den totala tillgivenheten och det absoluta förtroendet som en Burmakatt kan ge sina människor, kan inte beskrivas utan måste upplevas!