<

 

 

 

 

............Att vara barn när jag var barn var ingen barnlek.

..........................STYGG GOSSE

 

 

.........................................Kapitel 1

 

 

Jag är fem år och ska snart fylla sex år.

......Jag vill inte bli sex år. Jag är för stor alla redan.

......Jag skulle vilja att jag var liten igen.

......Jag kommer inte ihåg hur det var när jag var liten. Vad synd.

......Jag kanske inte var glad för att jag var liten då.

......Det skulle vara bättre om jag fick vara liten nu istället när jag

verkligen vill det så gärna.

 

Dom stora säger alltid att jag är stor nu. För stor för att grina och för

stor för att bli kramad och klappad. Dom stora pratar på ett annat sätt med

små barn. Dom tittar inte på mig. Jag borde klara av saker, jag som är en

stor pojke nu.

 

Tänk om jag var en farbror. Farbröder och tanter grinar aldrig. Dom får

jämt göra vad dom vill. Dom får åka tåg vart dom vill. Dom kan säga:

"Nä, nu måste jag gå". Det kan jag aldrig säga, för det är alltid någon stor

som bestämmer vad jag måste göra. Om jag skulle säga. "Nä, nu måste jag

gå", då skulle dom stora skrika på mig och säga. "Va, vad är det han säger?

Han måste gå. Han hittar på saker och ljuger".

......Dom pratar med varandra om mig. Ingen pratar med mig.

 

Det finns bebisar här. Jag tycker inte om bebisar. När dom stora skrikit på

mig så pratar dom så snällt med bebisarna och sedan skriker dom på mig igen.

 

Jag är ful, det vet jag. Det finns ingen unge här omkring som är lika ful

som jag.

 

Jag brukar leka med en flicka som heter Eva, hon är fyra år och hon är

snäll. Hon gör alltid som jag vill. Hon har aldrig sagt något elakt till

mig. Men jag tycker inte om henne längre, för alla stora är så snälla mot

henne och säger att hon är söt på samma gång som dom skriker på mig. Och

när de slår mig så grinar hon. Eva är dum. Hon tycker om mig fast jag inte

tycker om henne. Dom stora säger att jag är dum mot henne. Dom säger till

henne att hon inte ska leka med mig. Men hon tycker om att leka med mig.

......Nu har hon fått en annan kamrat, en flicka. När dom kommer hit för att

leka med mig så lipar jag åt dom.

 

Jag är en stygg gosse, det har dom stora talat om för mig att jag är.

......Dom stora pratar med varandra om mig när jag hör på. Då får jag

ont i ryggen, nästan i alla fall. Det känns som om jag mår illa i ryggen.

Jag tror att bara stygga barn mår illa i ryggen, därför att dom vet att dom

är stygga.

 

En gång träffade jag en annan stygg pojke. Han slog mig och när jag skulle

slå tillbaka så slog han mig ännu mera. Dom stora sa att jag var vek.

......Den som bara är stygg är bättre än den som är både stygg och vek.

 

En gång kom det en vacker tant hit. Hon var ung, nästan en flicka. Hon hade

rött läppstift och rött nagellack och långt lockigt hår. Och så luktade det

parfym om henne. Hon var så snäll mot mig. Jag skulle vilja att hon var min

mamma. Men hon åkte härifrån och frågade inte om jag ville vara hennes

pojke. Om hon fick vara min mamma så skulle jag jämt vara snäll. Jag brukar

gå neråt vägen för att titta efter om hon kommer tillbaka.

 

Om jag fick en mamma så skulle hon ha rött läppstift och röda naglar och

långt lockigt hår. Men jag är nog för stor. Ingen mamma vill ha mig.

Mammor vill ha små bebisar.

 

Det kom en annan ung tant och hälsade på en dag mitt i sommaren. Men hon

hade inte långt hår, hon hade en stor knut i nacken, precis som tanterna.

Och så hade hon en bebis i famnen och armarna var bara. Hon tittade inte

på mig hon tittade bara på bebisen. Hela tiden tittade hon på sin bebis

och såg inte mig. Jag hostade till lite extra högt för att hon skulle se mig

och då tittade hon på mig och sa att jag skulle hålla för mun när jag hostade.

Sedan vände hon sig bort så att bebisen inte skulle få mina baciller. Sedan

ville jag inte att hon skulle titta på mig mer. Hon såg inte mig utan bara en host.

Där går hosten, tänkte hon nog. Bäst att akta sig för den där otäcka hosten

som kan smitta ner min fina lilla bebis.

......Bebisen bara skrek och drägglade och sedan luktade det bajs om den

och så pussade hon den mitt i det kladdiga ansiktet. Usch, vad äckligt.

 

Det är konstigt, fast jag försöker att vara snäll så ser dom stora alltid

arga ut när dom tittar på mig. Jag kan nog inte bli snäll, för jag är stygg

och det är därför dom ser så arga ut, för att jag är så stygg.

 

En gång plockade jag blommor till den elakaste tanten. För då kanske hon

inte skulle vara så elak mot mig. Men då slog hon mig och skrek att jag var

en tjuv som hade stulit blommor i andras rabatter. Och så fick jag ingen

kvällsmat. Men det gjorde ingenting för jag kunde i alla fall inte äta, för

jag grinade och snyftade så att jag nästan inte kunde andas. Och sedan

fick jag ont i halsen av det.

......Det är konstigt att man får plocka blommor ibland och ibland inte. För

en annan gång hade tanten sagt till mig att plocka rosor. Då stack jag mig

på taggarna så att det blödde. Men jag fortsatte att plocka rosorna i alla

fall, för då visste jag att jag gjorde någonting som var viktigt att göra

och då gjorde det ingenting att det gjorde ont i fingrarna. Och när jag var

färdig och hade gett rosorna till tanten och när tanten hade satt rosorna i

en vas så värkte det fortfarande i tummen och bultade. Men det kändes

bara bra för då påminde det mig om att jag hade gjort någonting som var

viktigt att göra. Och sedan tittade jag på rosorna som stod i vasen varje

gång jag gick förbi dom.

......Jag tycker om att ha ont, för då tänker jag på det som gör ont och

glömmer allting annat. Då tänker jag på det onda och tar på det och

tycker om det. Jag tycker om mig själv när jag har ont. Om jag har ont i

benet så tycker jag om mitt ben.

......Just när det slutat upp att göra ont i tummen trampade jag på en spik.

Det blödde och gjorde hemskt ont. När tanterna hade tittat på foten och

tvättat den med salubrin så att det sved så dant att jag skrek i högan sky

hade det blivit varmt i bröstet. Sedan när det inte sved längre och jag

hade fått bandage lindat runt foten haltade jag och fortsatte att gråta

trots att det inte gjorde så ont längre. Jag grinade i flera dagar ända

tills en av tanterna sa att nu är det bra. Nu är det inget att gråta över

mer. Då blev jag ledsen över att inte kunna gråta över min onda fot. Det

hade varit så skönt att gråta över något som var något att gråta över. Men

jag fortsatte i alla fall att halta ända tills jag glömde bort det.

 

 

 

.........................................Kapitel 2

 

...............................Skoltiden

 

Jag fick flytta ifrån tanterna till ett barnhem. Där fick jag stryk av

andra pojkar som var större än jag och starkare.

......Men jag fick sällan stryk av någon vuxen. Vi var ju så många barn där

att de knappt lade märke till mig.

 

En klatsch i huvudet fick jag dock en gång av en av de snällaste fröknarna.

......Vi hade fått besök av en massa tanter och farbröder som satt ute i träd-

gården runt det runda bordet och drack kaffe. Och där, mitt på bordet stod

en stor härlig gräddtårta med fullt av jordgubbar. Jag kunde inte slita

blicken ifrån den jättelika tårtan och det vattnades i munnen.

......Så äntligen skars tårtan upp. Det fina sällskapet blev artigt serverade

först, förstås. De fick ganska stora bitar och jag tittade oroligt efter om

det skulle bli någonting över till oss barn. Jodå, när alla vuxna fått

varsin bit av tårtan log föreståndaren gulligt, sneglande mot besökarna

och lät även oss få vår beskärda del tårtan.

......Jag höll mig väl framme, oroad över att den kanske skulle ta slut innan

jag hunnit få min bit.

......Och nu, nu var det min tur och fröken Ida, som hon hette, skar upp en

tunn skiva av tårtan, den tunnaste tårtbit som någonsin existerat. Den

var så smal att det måste ha krävts ett osedvanligt gott handlag med den

oslipade kniven för att kunna skära en så jämn och tunn skiva av den

porösa tårtan. En hel jordgubbe fanns med på min bit. Men när tårtbiten

lyftes över från tårtfatet till min tallrik halkade jordgubben av tårtspaden

och ramlade tillbaka ner på tårtfatet. Och fröken Ida såg det inte, eller

låtsades inte se det eller så brydde hon sig inte om det, tyckte inte att

det var viktigt vad en pojkvasker fick sig till livs av de njutningar livet

så gärna ville bjuda honom på. För där fick jordgubben, tillsammans med

en del av vispgrädden som fastnat på den och följt med den ner vid fallet

ligga kvar och lysa. Och då, när hon med sitt nya sorts leende överräckte

mig fatet med skivan som kallades tårtbit så hoppade ur min mun, utan att

jag själv hade tänkt säga det: "Vilken liiten bit!" Och så kom smällen.

......Men jag fick behålla min tårtbit i alla fall och äta upp den. Och när de

korta sekunderna av njutning var över så önskade jag nästan att jag sluppit

ifrån den aptitretande smulan från de vuxnas bord.

.......I dagar och veckor gick jag omkring och funderade över om jag kanske

skulle ha fått en större tårtbit om jag hade haft en annan plats i kön. Kanske

slumpen hade givit pojken som stod framför mig i kön en större bit eller

kanske han som stod bakom mig råkat få lite mer av vispgrädden än jag.

Och jag såg fram emot att bli stor snart så att jag kunde äta hur mycket

tårta jag ville.

 

 

Jag gick i skolan också, men där lärde jag mig ingenting. Jag hörde inte

vad fröken sa, satt och tänkte på annat. Och när jag någon gång frågade

om något som jag inte förstod och då hon förklarade för mig och jag fort-

farande inte förstod så nöjde jag mig med att inte förstå. Det var viktigare

för mig att behaga fröken än att tillgodogöra mig det hon lärde ut.

......Men fröken tyckte inte om mig, det såg jag på hennes blick. Ögonen

mörknade när hon tittade på mig och ibland var det som om det blixtrade

till i dom. Dock slog hon mig aldrig. Hon var inte sån. Hon slog ingen,

bara luggade någon flicka ibland, som inte kunde hålla tyst under lektionen.

......Jag längtade tillbaka till när jag var fem år och bodde hos tanterna.

Det var så lugnt och fridfullt där.

......I februari när jag tittade ut genom fönstret i skolsalen, lyste solen

så där klart på himlen som den gjorde ibland hos tanterna.

......Då hade allt varit lugnt och stilla. Tanterna hade suttit vid sina

spinnrockar och pratat om någonting som var viktigt. Ingen hade lagt märke

till mig när jag vankade omkring i rummen av och an, varm och go under

vadmalbyxorna och den grå stickiga, snart urvuxna ollen. Ljudet av en-

toniga röster, spinnrockarnas snurrande hjul och doften av kardad ull och

kokt kaffe som sörplades på fat smälte samman till en harmonisk atmosfär

där allt var som det skulle vara och som det alltid hade varit och alltid

skulle förbli.

......Jag längtade tillbaka dit.

 

...............................Bondgården

 

När jag var tolv år fick jag sluta i skolan och flytta ifrån barnhemmet

till en bondgård där jag skulle vara dräng.

......Jag var glad att flytta dit och kände mig som en stor karl nu. Nu skulle

jag arbeta och rå mig själv.

 

På bondgården skulle jag nog ha trivts bra med den hyggliga bonden och

hans familj om bara inte de andra drängarna hade hunsat med mig så mycket.

......I början hade det varit bra. Drängarna ville gärna ha mig med i gemen-

skapen. De pratade förtroligt med mig om allt möjligt; om vad de visste om

bondfamiljen, om vad de hade sett och hört, om vad någon annan hade trott,

vilket blev till något som de hade hört att det faktiskt var. De antog att

det var på det ena viset eller på det andra och utifrån sina antaganden

förstod de både ett och annat. "Joojo", väste de och nickade menande och

hummade.

 

Det talades om kvinnfolk och vad för slags varelser de var och allt det

där. Det togs fram franska kort ur gömmorna och tittades och pekades och

fnissades. De skröt och skrävlade om sina erfarenheter med än den ena och

än den andra av pigorna på gården och ute i socknen. Erfarenheter som gav

mig både avsmak och en frustrerande längtan. Ja, det var inte jag som

längtade det var min upphettade kropp som blev rastlös och fylld av

okristliga, ja rent av snuskiga begär. Med öronen fladdrande och utfällda

på vid gavel lyssnade jag med avsky på deras samtal.

......Skulle aldrig vilja göra det själv. Inte jag inte. Jag var inte sån.

......Men jag kunde inte låta bli att fantisera om hur det skulle vara ifall

jag på något vis skulle bli tvingad in i en situation, sådan som jag inte

alls ville vara med om. Att jag helt utan egen förskyllan skulle hamna i

ett sånt sammanhang.

......Drängarna till exempel, de skulle kunna ta mig med till en syndig kvinna

där jag tvingades att hålla på med snuskerier, mot min vilja. Eller jag

skulle kanske rent av kunna bli förförd av någon av mjölkpigorna när jag

helt oanandes höll till uppe på höskullen en varm sommardag eller så, då

man var tvungen att ha skjortan uppknäppt, på grund av värmen. Eller varför

inte stöta ihop med den unga torparhustrun vid den förfallna ladan bakom

gärdsgår'n en mulen augustikväll när det var alldeles mörkt ute och ingen

av oss hittade hem och att det skulle börja regna och åska så förskräckligt

att vi måste söka skydd under tak och stanna där hela natten.

......Och om det nu var så att något sådant skulle ske så var det ju inte mitt

fel, det var ju inte jag som var en dålig människa, även om jag gjorde

sådant som var fult att göra, eftersom jag ju inte ville det, och inte

kunde rå för det heller.

......När jag tänkte på vad som kunde hända om det ville sig riktigt tokigt,

kändes det skönt i kroppen, fast på ett fult sätt. Det var inte fint att

känna det skönt på det viset. Nej, det var nog bättre att inte känna det

skönt alls, det var normalare och sundare.

......Husbonn kände det aldrig så där. Han var en rejäl karl han, gick inte

omkring och kände det skönt i kroppen inte. Han spejade ut över åkrarna och

räknade ut vad som behövde göras och hur mycket och när. Han ordnade så

att mjölkflaskorna blev ställda på mjölkpallen ute vid vägen i rättan tid, såg

till att grisarna var välnärda och att hästen borstades ren och snygg innan

de for till kyrkan om söndagarna.

 

Jag fick höra talas om en dåraktig och dum dräng som jobbat där på gården

förut, före mig. Om honom fanns en aldrig sinande ström av anekdoter att

berätta. Drängarnas lust att roa sig på hans bekostnad tycktes vara nästan

lika livgivande för dem som erfarenheterna de hade med kvinnfolket. De

underhöll varandra med att beskriva alla dumheter han gjort, de härmade

honom och berättade hur de lurade honom att göra bort sig och hur lustigt

de brukade svara på hans enfaldiga tilltal. Så skrattade de hejdlöst,

tjutande som fruntimmer.

......Utan att förstå hur det egentligen gått till och varför, började jag,

förvånad över mig själv, att göra om den dumma drängens dumheter, som

om jag inte kunde låta bli, som om jag måste se hur de reagerade, se om de

fortfarande accepterade mig ifall jag bar mig lika dumt åt som den dumma

drängen.

......Trots att hela mitt väsen ropade efter att bli tolererad och att kanske

bli bemött med en gnutta vänlighet bar jag mig åt på ett sätt som jag inte

själv kunde förstå meningen med.

......Som en god skådespelares efterapning av en karaktär vars uttryck var

löjliga och förargelseväckande gjorde jag mig till ett sådant enastående

åtlöje, ett sådant fiasko att jag knappt vågade se mig själv i spegeln.

......Jag hade, genom att ta på mig rollen av en personlighet som jag kände

mig helt främmande inför försatt mig i ett läge som jag inte såg någon väg

ut ur. Och när jag väl börjat göra bort mig var jag liksom tvungen att

fortsätta och förtydliga mina idiotiska infall för att visa, att det här är

min stil, att det är mitt fullständigt medvetna sätt att vara och att det är

bra, egentligen. Joo då. Egentligen så är det något alldeles särskilt

märkvärdigt med mitt sätt att bete mig på. Så märkvärdigt är det att

ingen vanlig människa förstår det och inte jag själv heller. Nej, bara

övermänniskor förstår att mitt unika sätt att vara är något alldeles

särskilt märkvärdigt. Så fick jag ett anfall av att tro mig själv vara en

övermänniska. Att mitt dåliga anseende, mina klavertramp och brist

på vettiga gärningar egentligen ingick i en stor plan, en gudomlig plan

som var viktig för mänskligheten. Att jag måste bli någonting stort,

någonting som bonden och drängarna, ja alla människor står handfallna

inför och inte kan annat än bejaka och beundra, eftersom min storhet är

oundgänglig för dem.

......Det gällde bara att rätt person kom att korsa min väg, en klarsynt och

genomskådande präst kanske eller brukspatronen, som genast skulle

upptäcka mig, se vem jag i verkligheten var. Ja, så lät mig mina tankar

tro en tid, och i den tron vilade jag och mådde hyfsat i några veckor.

Storhetstankarna gav mig en viss tröst när jag upptäckt att jag totalt

saknade begåvning i att vara normal, att vara som alla andra. De

resonerade sig fram till att jag i rättvisans namn ändå borde kunna

bli någonting stort istället för den ömkliga figur jag var.

 

Oavsett om det berodde på att jag, ofrivilligt och som styrd av en ond

ande, betedde mig dåraktigt, eller om de bara hade tröttnat på mig, så

visade det sig efter en tid att drängarna var hyggliga emot mig, bara så

länge jag var dem till lags, så länge jag gick med på att göra de allra

tyngsta och smutsigaste jobben, de jobb som de själva ville slippa undan.

 

Så småningom blev de mer och mer retliga. Jobbade jag inte tillräckligt

fort åkte jag på en hurring. Det hände inte ofta. Men hotet om örfilar,

örfilar som gjorde mig nästan döv på ena örat, fanns alltid där, från

tidigt på morgonen till sent på kvällen. Ja, till och med när jag låg och

sov i sängen, inklämd mellan två andra drängar var jag inte säker.

......Speciellt rädd var jag när jag i halvdvala drömde fram svulstiga kvinno-

kroppar som gjorde med mig det allra mest förbjudna. Fantasier så levande

att de måste ha synts på lång väg. Om någon hade tittat på mig när jag låg

där i kammaren, helt stilla och utan att röra en min, måste de ha sett vart

mina tankar bar iväg. Ögonen som rörde sig bakom slutna ögonlock måste

ha skvallrat om otillåtna fantasier, fulare än vad den mest vågade drängen

någonsin varit med om.

......Jag försökte att inte tänka på snuskigheter. Jag försökte att tänka på

något annat, någon annan kvinna. Jag tänkte på den gamla gumman som

blivit satt på undantag i det lilla kyffet ovanför drängkammaren. Henne

såg man aldrig, i alla fall inte om vintern. På sommaren gick hon ut ibland.

Men då var hon så van vid att vara inne där i den tysta ensamheten att hon

knappt märktes när hon kom ut. Gammelfläcka, kallades hon. Flicka? Hon

såg ut som en gammal häxa men kallades flicka. Gammelfläcka, usch!

......När jag tänkte på henne blev jag illa till mods och oroade mig över att

jag själv en dag skulle hamna där uppe på kammaren då jag blev gammal och

orkeslös och få vara tacksam över att få leva på undantag och inte finnas till

alls. Jag kunde se framför mig hur de unga; drängar, pigor och storbondfolket

stod där på gårdsplanen och pekade upp mot rumsfönstret och sa; "deer

bo' gammlpöjk".

......Nya känslor vällde upp inom mig; mörka, otäcka, vidriga, men rumsrena.

Kroppen kändes kvalmig och som ansatt av hånleende brunsvartslemmiga

varelser som slingrade sig uppifrån nacken utefter axlarna ner mot ryggen

och så småningom ockuperade hela kroppen.

......Den runda och trinda kökspigan gick bra att tänka på. Hon lockade inte

fram dåliga tankar, och inte obehagliga heller. Hon såg alltid glad ut.

Glad och fågelfri. Men inte lycklig.

......Lycklig verkade den nyförlovade bonddottern vara när hon med strålande

ögon, drömmande gick omkring och planerade sin framtid tillsammans med

den stilige fästmannen som skulle bli ingenjör och kom från stan.

......Själv hade jag inte något intresse av att vara lycklig. Lyckan verkade

vara så skör på något vis. Det var så lätt att bli olycklig när man var

lycklig.

......Jag hade varit lycklig ibland, så där utan vidare, utan någon speciell

anledning. Kanske för att oron lagt sig eller att jag för en stund glömt

bort vem jag var eller var jag var eller kanske fick för mig att jag kände

gemenskap i något sammanhang, så där enkelt och naturligt som om det

vore vanlig vardagsmat och inte något märkvärdigt alls. Men strax därpå

hade alltid någonting hänt som gjort mig olycklig igen. Och då, när jag

nyss varit lycklig kändes olyckan svårare än om den hade varit mer

konstant.

......Nej, glad och fågelfri ville jag vara. På glada och fågelfria folk bet

inga sorger.

 

....................................Till sjöss

 

En råkall vintermorgon, det var mörkt ute och fuktigt, jag var femton år

och gick till sjöss.

......Kall och ruggig och utklädd till sjöman i en lite för stor sjömanskostym

och blankputsade skor som klämde på ena tån gjorde jag honnör inför över-

ordnade och annat fint folk.

......Och förevigad blev jag, tillsammans med övriga sjömän på ett fotografi,

som sedermera, långt bort i framtiden skulle hamna i en tidning som skulle

läsas av folk som mindes mig när jag själv inte längre fanns.

......Sjömanslivet var nog det värsta jag hade varit med om dittills.

......Jag var yngst och minst och räddast.

......Som skeppspojke fick jag göra de farligaste jobben; klättra upp för den

hala masten och fästa fast nedryckta linor, hänga utanför däck och skrapa

bort rost, åter upp i riggen och sätta upp segel, och så fick jag ta det

sämsta arbetspasset, den så kallade hundvakten.

......Bortkommen som jag var och till tjutande skrattsalvor som aldrig

tycktes ta slut, sa jag: "Så roligt! Hundar som jag tycker så mycket om".

......Fyratimmarspassen gjorde att jag aldrig var tillräckligt utsövd för att

kunna koncentrera mig på någonting annat än att göra allting rätt, så att

det inte blev fel. Samtidigt ansträngde jag mig för att se oberörd ut då

någon skrek "vov vov" på mig, istället för att säga mitt namn.

......En ynklig liten jungman, inte mycket större än jag själv och som ingen

respekterade, brukade krypa omkring runt mina fötter och skällande nafsa

mig i byxbenen. En gång när han kom där krypande, mån om att de andra

skulle se hur lustig han var, sparkade jag till honom rakt i ansiktet så

att näsan sprang i blod. Sedan den dagen var han alltid vänlig emot mig,

nästan servil.

......Sjömännen drack omåttligt med sprit och många blev som galningar

när de var berusade. Själv tyckte jag inte om sprit och då jag blev tvingad

att dricka så mådde jag bara dåligt av det.

......Atmosfären ombord var fruktansvärd rå med mycket slagsmål och grova

okvädningsord. Jag fick lära mig svordomar som jag aldrig hade hört

tidigare och som jag heller aldrig kom att använda i fortsättningen.

......Men jag hade turen att få dela hytt med en av de största sjöbusarna.

Han blev min bäste vän och beskyddare. När han tröttnat på allt

vovvande efter mig tog han, med sina grova nävar, tag i en av de allra

ihärdigaste kverulanterna, lyfte upp honom i skjortkragen några decimeter

från golvet och röt vett i honom så att han kroknade ihop som en nålstungen

ballong. Efter det utbrottet var det ingen som trakasserade mig för hund-

blamaget mer.

......Men dessvärre var min gode vän sällan nykter och ofta somnade han och

sov så hårt att ingen, inte ens hans egna öronbedövande snarkningar kunde

väcka honom till liv.

......När fylleslagen var igång och hämningarna höll på att brista och när min

vän sov ruset av sig gjorde jag allt jag kunde för att göra mig osynlig.

Men när det inte lyckades hände det ibland att jag fick ett knytnävslag,

så kraftigt att jag för ett ögonblick tappade medvetandet.

......Vi var ute på havet månader i sträck och sjömännen saknade fruntimmer.

......Någon kom på att de kunde använda mig som fruntimmer.....

 

Innan jag tagit värvning på handelsfartyget som skulle gå till bland annat

Amerika hade jag en illusion om att där borta var allting annorlunda. Där

borta i Amerika skulle allting vara bättre och lättare och även jag skulle

vara helt annorlunda om jag var i Amerika i stället för i Sverige.

 

Eftersom fartyget skulle gå till en del exotiska länder via Amerika både på

fram- och återresan hade jag tänkt att jag, efter att ha sett en stor del av

världen skulle hoppa av i Amerika på vägen hem. Men efter de upplevelser

som jag haft ombord på fartyget, upplevelser som gjorde mig avundsjuk till

och med på skeppsråttorna som kamouflerade av sina råtthöljen skyddades

från ondskan runt omkring dem, hade jag ingen större önskan än att försvinna

därifrån så fort som möjligt.

......För att se mig själv i en bättre dager, för att inte verka feg, intalade

jag mig att jag hoppade av för att, i brist på grönsaker under den långa

vistelsen ute på havet, undvika att få skörbjugg, vilket ju många sjömän

också ådrog sig. Och så slapp jag ju också att få skörbjugg på kuppen.

 

När vi såg skyskraporna torna upp sig som en hägring i dimman, när

Frihetsgudinnan kom närmare och liksom lyfte våra sinnen upp till den

guldskimrande facklan som hon sträckte mot rymden, och när vi

äntligen skulle gå iland, var jag orolig över vad sjömännen skulle göra

med mig där. Jag förberedde mig på hur jag skulle smita ifrån dem

snabbt och omärkligt och sedan försvinna utan att bli upptäckt.

......Jag hade inte behövt vara orolig, för sjömännen var upptagna med

att rusa iväg ner till kajen där fruntimren stod och väntade, och till barerna

där ännu fler fröjder fanns att hämta.

......Jag skyndade mig i alla fall iväg för att hoppa på en buss. Spelade

ingen roll vart den skulle åka. Men när jag skulle betala ville konduktören

inte ta emot mina pengar. Man skulle ju ha dollar i Amerika eller cent. Det

hade jag glömt bort. Jag förstod inte ett ord engelska, men konduktören

tog så småningom emot en tvåöring och tittade fascinerat på den.

 

Det var fortfarande tidig morgon och jag satt på bussen och såg ut över

det vackra öppna landskapet. Solen strålade av glädje och den hälsade mig

välkommen den första dagen i mitt nya liv.

......Som kaskader av helande vatten sköljde en övermänsklig lycka över mig

och för ett ögonblick var det som om det som hänt mig på fartyget aldrig

hade hänt.

......Jag kramade om min resväska som innehöll mina få tillhörigheter och en

bra slant, som jag så snart jag kom till en bank skulle växla in i dollar.

......Solen tycktes rikta sina strålar rakt emot mitt ansikte. Den värmde så

skönt på pannan, på kinderna och på de slutna ögonlocken. Den lyste på

allting som fanns runt omkring mig och den lyste upp och skingrade mörkret

inom mig.

......Mitt sinne ljusnade. Kroppen kändes varm och smidig. Till och med

minnena blev angenämare. Det guldskimrande ljuset lyste upp dem en

smula och gav det dunkla och svarta en ljusare valör, mildare konturer.

Det var som om jag själv stod ovanför livet och såg på. Jag stod där som

en god fader eller en mjuk mor och såg ömsint på mig och tillät mig att

le lite. Jag lät mig se ljuset som omfamnade mig, mitt i allt det onda. Och

minnena blev vackrare, liksom färgade i ljusare och brokigare nyanser.

De blev som en del av mig själv, det själv som jag just nu i det här

ögonblicket accepterade och till och med tyckte om. De var jag och jag

var stolt över dem.

 

Människorna såg snälla ut i Amerika. De hade annorlunda ögon där, med

blickar som såg på mig på ett annat sätt. De verkade intresserade utan att

samtidigt se kritiska ut eller förskräckta, och inte heller var de så där

fisklikt glasartade.

......Plötsligt fick jag se en neger. En riktig neger. Det var otroligt. Han

såg ut nästan som på bilderna i en sagobok om Afrika som jag hade tittat i

som barn. Det var ju nästan som att vara i Afrika.

Nu ville jag gå av bussen för att kunna titta närmare på negern och kan-

ske försöka prata med honom. Han kunde nog inte prata engelska, han heller.

Oj! Jag tänkte, när jag kommer tillbaka hem till Sverige så ska jag tala

om att jag har pratat med en neger.

 

Knappt hade jag hunnit av bussen och hittat någonstans att bo förrän det

blev världskrig. Sverige var neutralt och slapp att kriga och det var jag

glad över. Ingen behövde jag bli ovän med för den skull i alla fall. Och

tur var väl att jag hunnit komma i land och att omständigheterna ombord

tvingat mig att bli kvar där. Vete gudarna vad som blivit av mig annars.

......Och vad som hände med sjömännen som fortsatte rutten på de stora

Haven fick jag aldrig veta.

 

....................................I Amerika

 

Det tog några år innan jag lärde mig språket så pass bra att jag kunde tala

det obehindrat.

 

Jag fick dra mig fram på olika tillfällighetsjobb. Jag odlade majs,

hjälpte till med vägarbeten, jag gick runt på marknaderna och sålde

sybehör, knappar och lite annat. Jag fick kontakt med andra immigranter

från Europa. De flesta kom från Italien. Jag träffade några svenskar också,

från Småland. De var trevliga, men jag hade ingen lust att umgås med

svenskar. Bara jag hörde språket förmörkades mitt sinne. Jag var också

rädd att de skulle känna till vem jag var, var jag kom ifrån och vad jag

hade varit med om, och att de skulle tala om för de andra att jag var konstig.

 

I Amerika hade jag bestämt mig för att bli en ny människa, en helt annan

person än den jag var förut.

......Här behövde jag inte känna sig udda längre. Jag var svensk. Och var

det något underligt med mig så var det ju inte jag som var underlig utan

svenskheten i mig.

......Jag kallades till och med för svensken. Sweede tilltalade de mig och det

tyckte jag om. Få kände till mitt riktiga namn och det nya tilltallsnamnet blev

mitt nya identitet.

......Borta var allt gammalt. Alla dumheter jag gjort, min klumpighet, det lite

kufiska. Allt stannade kvar där borta i det gamla landet. Det gamla namnet

och den gamla gossen fanns inte mer. Här i Amerika var jag en ny och bättre

människa. Trodde jag.

......Efter några misslyckade försök att förinta minnena försökte jag ändra

dem, få mitt tidigare liv att se annorlunda ut, mer acceptabelt än

vad det var. För nu när jag var lycklig och fri i den Nya världen, där

frihetsgudinnan lovade frihet åt alla och envar, skulle inte min bakgrund

få ställa till det för mig och påminna mig om vem jag egentligen var.

......Men att segla ovanpå det förflutna var en konst svårare än någonting

annat. Det går inte att med endast segel hålla sig flytande. Det måste en

båt till, en rejäl båt, för att inte sjunka ner i djupet. Och så var det med

förnekandet av min bakgrund. Så snart jag seglade i medvind hände

något, ofta något helt obetydligt, som genast drog mig ner till den gamla

rollen av en oduglig kuf som helst borde vara någon annanstans än där

han för tillfället var.

......När jag var dräng på bondgården i grannsocknen där hemma hade jag

börjat höra dåligt efter alla örfilar de äldre drängarna hade gett mig.

Och fortfarande hörde jag lite illa. Dock inte så farligt att det störde

mig i arbetet eller i det dagliga livet. Men ändå var hörseln inte riktigt

vad den borde. Det susade i öronen ibland och ofta pep det som från en

avlägsen morsesignal.

......Det lilla handikappet gav mig en viss självkänsla. Jag hade ett fel på

ena örat. Sådan var jag. Det var jag. Jag var den som hade fel på örat.

......Omedvetet utnyttjade jag min lilla åkomma. Jag vände det till något

positivt. Sa till mig själv och andra att jag hade fel på öronen, att

jag hörde lite dåligt. Ett fel jag haft sedan barndomen. Och barndomens

nedsatta hörsel blev stort och viktigt för mig. En skavank som kunde bort-

förklara minnena jag drogs med. Allt jag varit med om, all min ömklighet,

alla tillkortakommanden och all skam lade jag på felet med öronen. Det var

fel på öronen, därför hände det ena tokiga efter det andra. Därför var det

vissa saker som jag inte klarade av, därför verkade jag klumpig utan att

vara det. På samma sätt som med svenskheten var det mina öron det var

fel på och inte på mig.

 

Så småningom blev jag anställd på en stor farm i Mississippi. Där jag fick

köra häst och vagn på plantagen.

......På farmen hade jag träffat en flicka, några år äldre än jag och med

polskt påbrå. Vi gifte oss och fick två barn, en pojke och en flicka.

......Kär hade jag väl inte varit precis och inte var hon särskilt vacker

heller. Men hon fanns där vid min sida och någon skulle man ju ha. Så hon

såg till att vi blev gifta, för jag var ju en vuxen karl nu, som hon sade,

tjugo år fyllda, rätt kort till växten men med muskler som inte gick av

för hackor.

 

Vid första anblicken av henne hade jag känt en spontan avsky. Det var

någonting föraktfullt över henne, någonting jag såg ner på. Jag rätade på

ryggen och bar huvudet högt, fick behov av att göra mig lång och över-

lägsen för att undvika speglingen av min egen skam. Jag kunde i djupet av

hennes ögon se samma självförakt som fanns hos mig själv. En själarnas

gemenskap som jag inte ville kännas vid. Hållningen, sättet hon rörde

sig på tydde på att hon haft ett hårt liv, trots sin ungdom. Alltför många

nederlag i kärlek och vänskap, mycket bråk och kanske rent av handgemäng

hade lärt henne att anfall är bästa försvar. Under inga omständigheter

ville jag frotteras med en sådan som hon.

......Jag hade kommit upp mig lite i mänsklighetens hackordning. Nu var jag

accepterad som en fullvärdig människa, om än längst ner på den sociala

stegen.

......Till mitt stora förtret blev jag ofrivilligt hopföst med kvinnan som

talade bättre engelska än jag men som bröt på ett sätt som jag tyckte illa

om.

...... Det var lördagskväll och dans. Inte visste jag att man skulle ha en dam

med sig till dansen förrän någon frågade vem jag skulle gå dit med. Hade

ingen aning om att man på förhand måste bestämma med vem man skulle

dansa under resten av kvällen. Av tröghet och blygsel kom jag mig aldrig

för att fråga någon av flickorna. Så när jag stod där i vit bomullsskjorta och

svarta byxor med väst och hängslen kom hon fram och gav mig en trasa att

putsa av de leriga skorna med. Hon tog mig under armen och gick med

bestämda steg bort mot ljudet av medryckande dansmusik.

 

Ungarna kom snabbt. När den första fortfarande låg i vaggan var nästa

redan på väg.

 

Jag arbetade hårt. Hon skötte hemmet och barnen. Vi kom bra överens. Så

bra man nu kan komma överens med det torftiga språk vi använde. Eventuella

missförstånd skylldes på språksvårigheterna och några diskussioner förekom

inte. Det skulle ta alltför lång tid att förklara och undra och klara ut.

Det måste erkännas att det var till en viss belåtenhet som jag slapp prata

med ett fruntimmer som jag inte hade mycket gemensamt med. Och jag

trivdes med tystnaden mellan oss. Hon blev mer intressant på det viset

och själv kunde jag vara någon annan för henne än den jag i verkligheten

var.

 

Nu hade jag det ganska bra och hade all anledning att vara nöjd och

belåten. Jag hade tak över huvudet, rejäla kläder och en egen familj hade

jag. Ingen av oss behövde vare sig frysa eller gå hungrig. Det hade jag

varit karl nog att se till.

...... Men nya obehagliga känslor dök upp inom mig, känslor jag inte

tidigare varit med om och som jag inte kunde bemästra. Nu, när ingen

slog mig längre, när jag inte längre blev kuvad eller måste underkasta

mig andras förnedrande krav, nu, när jag inte längre var maktlös

inför förödmjukelser eller kränkningar visade det sig att jag hade ett

fruktansvärt humör. För minsta förseelse blev jag rasande och gav

mig på min fru eller barnen. Och inte upplevde jag att jag gjort något

fel när jag slagit dem. Tvärtom, jag kände mig som en riktig karl.

......Jag kom hem en dag, trött och frusen och gick med pannan rakt

emot en öppen skåpsdörr. Frun hade öppnat skåpet, hämtat en ren

handduk samtidigt som barnen börjat kivas. Hon hade rusat ut i

köket och sett efter vad som stod på och alldeles glömt att stänga

dörren efter sig. Därför slog jag pannan så hårt att det ekade i det

sparsamt möblerade rummet. Frun hade glömt att stänga skåpsdörren.

Hade inte fattat att man kunde gå emot den och slå sig halvt fördärvad.

Det var första gången hon fick stryk. Nästa gång slog jag henne för

något liknande slarv och så småningom räckte det med att maten var

för salt eller för att potatisen inte var färdigkokt när jag satte mig till

bords.

...... Om något av barnen råkade spilla ut ett glas saft eller ifall de

verkade för bortskämda fick de stryk. Som en kväll när vi ätit

middag och det doftade nybakade kakor. Grabben ville ha en

kaka och hans mamma sa nej. De skulle sparas till söndagen.

Han envisades ändå och tjatade tills jag gav honom en rungande

örfil.

Den gången ångrade jag mig. Men det visade jag inte. Jag hade

kommit att tänka på när jag var lika gammal som han och det

doftade nybakat.

...... De hade bakat smörkakor. Smörkakor doftade så gott, så

välkomnande. De doftade snällt. Och visst fick jag smaka på dom.

Men inte just då de doftade välkommen utan när det var tid att

äta kakor. Och den tiden var inte då det doftade kakor utan då

det var söndag klockan tre och uppsträckt och trevligt och äta

kakor utan att smula.

......Nej, mina ungar hade det bra de. Alldeles för bra. De var nog för bort-

skämda för att kunna uppskatta hur bra de hade det. Men en nybakad kaka

kunde han kanske ha fått, grabben? Ja, det kunde hon väl ha gett honom.

Om hon hade låtit honom få en kaka hade jag ju inte behövt läxa upp honom.

 

När jag var barn då var det stryk som gällde minsann, då fick man lära

sig veta hut, det fick man. Såvida jag inte lyckades dölja mina misstag

och andra fick ta på sig skulden. Det lyckades ibland och de gångerna var

höjdpunkter i tillvaron. Jag hade länge roligt åt den gången då jag var

ute och rodde tillsammans med tanterna, de två gamla systrar som jag bodde

hos under mina första år.

...... "Kors i jösse namen!", sa dom, tanterna, flera gånger efter varandra.

"Kors i jösse namen!" "Kors i jösse namen!" sa dom i falsett när vi skulle

hem från utflykten på ön och årorna inte låg kvar ekan. "Hur i herrans

namn ska vi ta oss härifrån?".

...... De var alltid sams tanterna och ingen av dem vågade ens tänka att

det var den andra som slarvat och inte lagt årorna i båten utan låtit dem

hänga utanför.

......Själv låtsades jag som ingenting. Inte hade väl jag tänkt på att man

inte fick leka med årorna, lägga dem i vattnet och se vart de tog vägen,

om de skulle flyta bredvid varandra eller om de flöt åt varsitt håll.

...... Det hade hunnit bli nästan kväll när en fiskebåt, efter att ha sett någon

stå och vinka med en stor näsduk, kört in i viken och hämtat upp oss, blå-

frusna och på dåligt humör. Tanterna som annars brukade tjattra beskäftigt

och ondgöra sig över folks slarv, satt nu tysta i båten och log skamset.

 

Raseriet som härjade inom mig var mycket plågsamt. Trots att jag utan

hänsyn lät känslorna övermanna mig och utan att för en sekund bry mig

om att behärska mig verkade ursinnet aldrig ta slut eller ens sina. Ju

fler utbrott jag fick desto argare blev jag och desto mer ilska vällde

upp ur mitt inre.

 

Barnen hade börjat undvika mig. De åt innan jag kom hem. För att jag

skulle kunna äta i lugn och ro, hette det. Och visst var det lugnt när de

var ute ur huset och visst fick jag äta i fred, även för min fru som åt

tillsammans med barnen.

 

Slaveriet var sedan länge avskaffat i Amerika. Men negrer arbetade på

fälten som de gjort förut. De hade dåligt betalt som förr och deras

frihet var inte mycket mer än några rader i en lagbok, några krångliga

ord som gav dem illusionen om att de inte längre var livegna.

...... Det ansågs att ju hårdare de jobbade och ju mer piskade de blev

desto bättre människor skulle de bli.

...... I mina ögon var de dock fria, friare än vad jag någonsin hade varit.

De skrattade och skojade med varandra. De sjöng och dansande och

ingen tycktes vara förmer än någon annan och alla fick vara med.

...... Jag var den ende vite mannen som hade samma jobb som negrerna.

Men det hette att jag var deras chef och jag tjänade också några cent

mer om dagen än vad de gjorde.

...... Jag var snäll emot dem. Aldrig någonsin piskade jag dem, trots att jag

blev uppmanad till det, ifall de inte jobbade ordentligt. Mina aggressioner

gick aldrig ut över negrerna och jag trivdes i deras sällskap. Vi sa inte

mycket till varandra men jag kände gemenskap med dem. De såg mig som

en man, vilken som helst. För dem betydde det ingenting att jag var vare sig

vit eller annorlunda. Jag var en av dem.

Sent en kväll när jag trött och hungrig kom hem från arbetet var det tomt

i huset. Min fru hade tagit barnen med sig och rest ifrån mig. Jag såg dem

aldrig mer och inte längtade jag efter dem heller. Men det var ett stort

nederlag för mig att de andra männen och till och med negrerna skulle få

veta att min fru vågat lämna mig på det här sättet.

...... Och visst hände det väl att jag saknade den lagade maten som rykande

het stod på bordet när jag kom hem om kvällarna och vars kryddiga doft

mötte vid dörren, och sängvärmen som gjorde gott åt kalla fötter och ben.

 

 

 

..............................................Kapitel 3

 

En söndag blev alla vita män på farmen inbjudna till ett möte som skulle

hållas i "down town".

...... Vi samlades i en stor sal där höga pelare av marmor höll taket uppe och

där man fick sitta i mjuka karmstolar som var klädda i mörkröd sammet med

reliefmönster.

...... Det var ett fantastiskt möte. En old gentleman med klocka av äkta guld

och krokodilskinnsskor på fötterna talade oavbrutet i flera timmar om

Amerikas framtid. Om hur bra alla skulle få det om man bara såg till att

skydda landet ifrån sådant som kunde skada det.

...... Efter föredraget gick en annan man runt och talade hjärtligt och belevat

med var och en av oss. När han kom fram till mig talade han till mig som

om jag vore en fin herre, och han ansåg att de behövde medlemmar som var

precis sådana som jag. Han frågade mig om jag ville vara med och bygga

upp den här rörelsen, om jag ville medverka till att göra Amerika till ett gott

land att leva i för goda människor.

...... Naturligtvis ville jag hjälpa till i ett så stort arbete.

 

Jag anmälde mig som medlem och fick ett medlemskort där det stod mitt namn

och att jag var vit amerikansk medborgare.

...... Varje morgon innan jag gick till arbetet och varje kväll när jag kom

hem tog jag fram mitt medlemskort som jag förvarade i ett skrin i en låst

låda och läste texten om och om igen.

...... Jag hade blivit utnämnd till riddare av Ku Klux Klan.

 

 

 

....................................Kapitel 4

 

 

Femtiofyra år gammal dog han av en hjärtattack på en spårvagn i

New Orleans, Louisiana. Sörjd och saknad av ingen.

 

 

 

 

 

 

 

.........................................Kapitel 5

 

Den Oscarsnominerade skådespelerskan var på besök i Sverige för

att göra reklam för sin senaste film.

...... På TV-nyheterna kunde man se henne bli intervjuad framför det

hus där hennes farmors far en gång hade bott i början av seklet.

...... Hon berättade med livlig entusiasm om att hon hade anlitat en

släktforskare som tagit reda på vilka platser han hade bott på innan

han emigrerat till Amerika.

...... Det hade gjorts så noggranna efterforskningar att hon nu tyckte sig

känna sin förfader mycket väl. Hon hade fått se de platser han bott på,

hon hade besökt skolan där han gått och hon kände till på vilket fartyg

han hade jobbat sig över till USA.

...... Hon var mycket förtjust i tanken att hon härstammade från dessa

trakter, att hon i rakt nedstigande led hade en släkting som levt på just

denna plats, som gått omkring här på marken där hon nu stod, och stretat

och slitit. Men hon var sorgsen över att så mycket gammalt hade gått

förlorat.

...... - Det hade varit charming att få uppleva den gamla tiden på ett mer äkta

sätt, ansåg hon.

- Tänk, de gamla båtarna, så fascinerande det måste ha varit att få

jobba på dem. Hon riktigt avundades sin gamle släkting.

...... - Tänk, lukten, allting som måste göras för hand, gemenskapen, den

hemlagade maten. Allting var äkta. Det fanns ingen plast, inga farliga

gifter, havet var rent. Allting var soo äkta.

...... - Jag tror människorna var lyckligare på den tiden. De hade inte mycket

pengar. Men de var lyckliga. Pengar betyder ju ingenting alls, egentligen.

Pengar gör ingen människa lycklig. Själv bryr jag mig inte ett dugg om

...... - Jag tror faktiskt att det var lugnare förr i tiden. Folk höll sams, de

var tvungna att hålla sams, konflikter måste lösas, de måste arbeta och

leva tillsammans för att överhuvudtaget överleva. Och då levde de i sam-

förstånd och gemenskap med varandra. Ja, det var nog roligare förr då det

inte fanns så många krig i världen, i alla fall inte som dagens krig med

alla otäcka vapen.

 

Med sitt bländande filmstjärneleende talade hon fascinerat om hur

mycket gemensamt hon skulle ha haft med sin käre släkting om de

hade fått träffats, och hur roligt det hade varit att få umgås med

honom och riktigt lära känna honom. Med ögonen glittrande som

diamanter talade hon om hur mycket hon "really love this man".

 

Några släktingar till honom hade man inte kunnat finna. Men hon var mycket

stolt över att vara släkt med mannen som en gång bott i huset som då varit

ett barnhem i den avlägsna förorten till Stockholm. Huset hade byggts om

så många gånger att ingenting av det ursprungliga skicket längre fanns

kvar. Och det hade stått tomt i många år nu och fått förfalla utan att

någon brytt sig om det.

 

Några dagar efter inslaget i nyhetsprogrammet köptes huset upp av en känd

krögare. Han skulle restaurera det i syfte att starta ett värdshus i gammal

genuin sekelskiftesmiljö.

 

Krogen som blev ett populärt tillhåll för kulturpersonligheter och sådana

som tyckte om att vistas i deras närhet uppkallades efter filmstjärnans

farmors far.

...... Och på väggen, alldeles intill bardisken, vars yta specialbehandlats med

ett impregneringsmedel som luktade gammalt, hängde ett signerat fotografi

av skådespelerskan tillsammans med hennes tvåårige son, som med sina mörka

ögon, krusiga hår och chokladbruna hy bedårade alla som betraktade bilden.