<

 

 

 

 

 

 

 

.....................DEN HALTA FÅGELN

 

 

 

 

Ruskig såg han ut och Ruskig var hans namn. Han som ingen tyckte om och

som alla avskydde därför att han var så ful, så krokryggig och pratade på ett

så underligt sätt.

......Men egentligen var han inte särskilt ful alls. Han hade en stor näsa

bara och ovanligt tjocka läppar och buskiga ögonbryn.

......Och inte var han så mycket krokryggigare än någon annan heller. Det

bara såg ut så då han likt en höna sköt fram nacken på ett sätt så att huvudet

verkade gå några steg före resten av kroppen.

......Och pratade det gjorde han som alla andra fast lite nasalt. Och han

fick tunghäfta ibland, vilket gjorde att när han väl sa något kom orden

stötvis och en aning för fort, liksom för att inte bli avbruten eller få en

näve sand kastad i ansiktet innan han hunnit tala färdigt.

 

Nej, ingen var det som tyckte om honom. Ingen alls.

......Männen, de såg på honom med hånfulla blickar och de aktade sig noga

för att lyssna till hans rop.

......Och kvinnorna som strålade av ljus och kärlek ville heller inte veta

av honom. Deras ljus och kärlek fanns inte till för honom. Det fanns inte

till för att han skulle få värme och lite glädje i sitt liv.

......Somliga av dem ägde nyckeln till dörren som kunde öppna källan där

hans livsluft fanns och som nöden i honom så väl behövde. Men ingen,

inte en enda av dem ville använda den gåva av godhet som de hade fått

sig till skänks för att hjälpa honom så att han slapp frysa.

......Tvärtom, de ömkade sina stackars egon över att behöva se en så eländig

varelse som han. Och ömkade blev de av de goda och välmenande som

medlidsamt lyssnade till deras klagan.

......Och långa omvägar gick de alla, bara för att slippa se honom, för att

slippa drömma mardrömmar om en sådan som han.

 

Trots att ingen talade till honom visste han mycket väl hur sladdret gick.

......Man sa att han var äcklig, otäck, det fulaste som fanns och luktade om

honom gjorde det, det visste alla.

......Ja, inte var han renlig precis. Men varför skulle han vara det när ingen

ändå kom honom nära? Och rakade sig, det gjorde han aldrig. För vem skulle

väl tycka om honom mer för det? Att han heller inte brydde sig om att

snyta sin näsa, det var det ingen i hela byn som förvånade sig över.

 

När han såg deras vänliga blickar, när han hörde deras kamratliga samtal

och när han kände respekten som de visade varandra, då saknade han dem,

människorna. Han saknade den självklara och naturliga gemenskap som fanns

där emellan dem.

 

Alla var de satta att leva sina liv just där de befann sig och tillsammans

med varandra. Men ingen, förutom Ruskig, förstod att alla måste få vara

med, att ingen hade rätt att välja bort någon och säga att han inte fick gå

eller stå på marken som funnits där tusentals år före någon av dem alla.

 

Varje år vid tiden då vintern gick över till sommar, då djurens pälsar

bytte färg och då flyttfåglarna, i stora skaror kom från fjärran länder

tillbaka till landet där Ruskig bodde, då smyckades byns alla hus, man

drack vin och man dansade och sjöng.

 

Det var vid en sådan fest, en gång för länge sedan, som Ruskig smög sig

dit sent på natten för att få vara med, han också. I skydd av mörkret blandade

han sig med folkmassan, skrattade med dem och hurrade över fyrverkeriernas

blixtrande sken i natten.

......Nu, när han var osynlig för dem, när han liksom alla andra bara syntes

som en skugga, tryckte han sig med hela sin kropp mot deras kroppar och

insöp lite av deras värme.

......I trängseln var det ingen som skuffade undan honom, ingen höll för näsan

eller ögonen utan alla sjöng och skrattade i nattens glädjetimma, som om

Ruskig inte alls befunnit sig där mitt ibland dem.

 

Så blev det gryning. Man samlades uppe på den höga kullen för att hälsa

solen välkommen. Och nu när det inte var mörkt längre, när man kunde urskilja

anletsdragen hos varandra höll sig Ruskig i skymundan. Han gömde sig bakom

några buskar men ville ändå vara med om att tillbedja och tacka solen för dess

ankomst.

 

Ingen hade sett honom där han stod bakom buskarna och sjöng med i kören

av kärleksförklaringar till solen. Som om den behövde kärlek.

......När ritualen var över och han såg dem, männen, kvinnorna, barnen och

de gamla, stå där tillsammans i stora klungor, frös han.

......Han brydde sig inte längre om att dölja sig utan gick långsamt upp mot

kullens topp för att se ut över trakten.

......Han iakttog mammorna med sina barn, hur de omfamnade dem och fällde

upp deras kapuschonger när vinden ven. Han såg på barnen som kelade med

hundarna och gav dem godsaker för att göra dem glada. Han förundrades över

de starka och hårda männen, hur de skötte om sina hästar, som vore de gjorda

av guld. Och de förälskade som gick par om par, tätt omslingrade och bara såg

varandra. Om deras unga lycka drömde han länge i sina dagdrömmar.

 

Nu hörde han ett skri. Någon hade upptäckt honom där han stod mitt ibland

de älskande paren.

......En stackars flicka, ung med späd kropp och rågblont hår som räckte

henne ända ner till midjan och med ett ansikte som lyste av kärlek och

tillgivenhet, hade blivit så skrämd när hon fått se Ruskig stå alldeles

intill sig, att hennes vackert fridfulla ansikte förvandlats till en ful grimas.

Att hennes beskedlige fästman försökt trösta henne med mjuka smekningar

och hållit hennes huvud mot sitt bröst för att skydda henne från åsynen av

Ruskig hade inte varit till någon hjälp alls. En glödande skärva av avsky

och förakt hade redan bränt bort och ersatt hennes ljusblå milda blick.

Så snart ynglingen torkat bort tårarna från flickans kinder rusade han fram

till Ruskig och motade bryskt bort honom från platsen.

 

Ruskig sprang klunsande iväg bort därifrån. Och om han hade haft det minsta

vett i sitt stora avlånga huvud hade han stannat borta för att aldrig mer återvända.

......Men han kom tillbaka i alla fall. För han trivdes inte med att vara ensam.

Han trotsade reglerna och utsatte sig för spott och spe i sin besatthet av att

ändå få vara med och dela gemenskapen och få lite av den hjärtlighet som

fanns där och som han så gärna hade ville ha. Som en magnet drogs han till

ljuset som slocknade så snart han närmade sig det.

......Om någon bara kunde ge honom en vänlig blick, ett stadigt handslag eller

kanske rent av en klapp på axeln, så som de gjorde mot varandra, då skulle

han inte frysa så mycket.

 

Han kunde inte låta bli att förundras över de milda och godhjärtade kvinnorna

och de hyggliga och förnuftiga karlarna, hur lätt de plockade fram ondskan

inifrån det djupaste av vrår och kastade den på Ruskig, som av den isande

kölden blev stel och darrig och fick kramp i hela kroppen så att han inte kunde

gå ordentligt utan måste skutta fram, som en hare.

......- Ack, om jag vore en hare ändå, sa han för sig själv. Då skulle folket tävla

om att få klappa mig, att få hålla mig i famnen och att få ge mig mat och vatten.

Och barnen, de skulle, istället för att kasta sten efter mig slåss om att få sova

tillsammans med mig om natten.

 

I samma stund som Ruskig filosoferade om hur det skulle kunna vara om det

vore på ett annat sätt kom han att tänka på den otäcka gamla häxan som bodde

långt inne i djupaste skogen. Kanske hon kunde förvandla honom till en hare?

 

Tänkt och gjort. Ruskig gav sig iväg in i den mörka skogen, så långt bort

som han aldrig hade varit förr.

......Han njöt av skogens alla dofter. Den fuktiga jorden lät sig villigt formas

av hans bara fötter. Och de solvarma blåbären som smeksamt färgade hans

tunga violett bjöd honom gärna att njuta sin ljuva arom.

......En hel dag hade han gått och det skulle ta honom ytterligare en natts

vandring på snåriga stigar genom en oländig terräng upplyst endast av

fullmånens sken innan han nådde fram till häxans hus.

 

När han knackade på dörren till det sneda och vinda huset och häxan stack

ut sin långa spetsiga näsa genom fönstret på våningen ovanför och frågade

vem det var, och Ruskig sa, "det är bara Ruskig som kommer på besök", blev

hon så arg att hon hällde en hel hink full av gammalt unket slaskvatten

över honom.

......Men Ruskig ruskade av sig vattnet och fortsatte att knacka på dörren

ända tills han blev insläppt.

......Att den elaka häxan var elak mot Ruskig gjorde honom ingenting för hon var

jämt elak. Alla som hade kommit i hennes väg hade råkat ut för hennes elaka

tunga och otäcka hot. Och eftersom Ruskig så väl visste att hon var lika

elak mot alla andra som hon var mot honom, så trivdes han i hennes sällskap.

Han tyckte om att sitta på en skranglig pinnstol i hennes kök och vänta

på vad hon tänkte göra eller säga härnäst.

......- Nåå, sa hon. Säg nu vad du vill, och snabbt ska det gå för annars förvandlar

jag dig till en hare.

......- Oooh! sa Ruskig. Det är ju just det som jag vill att du ska göra. Jag vill att du

förvandlar mig till en hare.

......Då blev häxan så paff att hon ramlade omkull. Men lika snabbt var hon

uppe på sina smala spiror till ben igen, och sa:

......- Jasså du, du tror att jag kommer att göra dig till viljes du. Att du är så

dum. Så dum som du är finns det ingen här i hela landet som är.

......Och så sprang hon, fortare än världsmästaren i löpning på hundra meter

Herrar, in i ett annat rum, rev omkring bland sina gömmor och tog fram en

flaska fylld med en grön magisk dekokt.

......Skvalp, skvalp, skvalp, skvalp, skvalp, sa det, när hon ännu fortare

sprang tillbaka till Ruskig med flaskan i högsta hugg.

......Så sa hon simsalabim, stänkte dekokten över honom och sa simsalabim

ännu en gång. Och vips så var han en fågel, mindre än en duva men större

än en gråsparv och fulare än någon av dem.

 

Innan Ruskig visste ordet av fann han sig flygande högt över skog och

vatten över berg och dalar.

......Allt skönt som uppenbarade sig under hans vingar så långt hans öga

kunde nå gjorde honom yr av sällhet. Det fanns inte ord för den lycka han

kände när han fick se allt stort vara så smått, allt känt vara omgivet av

okända ting och tillsammans bli till en ny och annorlunda enhet.

......Tanken svindlade vid insikten om att det som var sant också hade en

annan sanning i samklang med allt det nya. Och att den sanningen i sin tur

inte var helt sann eftersom nya sanningar hela tiden sköt fram som björk-

skott om våren och vände upp och ner på allt det han tidigare lärt.

......Han blundade ett slag för att inte helt tappa besinningen. Och då, under

sina slutna ögonlock föreställde han sig vyer annorlunda de han redan sett.

Hans fantasi hade vaknat. Den hade fått näring och kunde leva ett nytt och

friare liv.

......Så öppnade han åter ögonen och såg praktfulla scenarier som han inte

trott fanns. Och ju vidare vyer hans ögon kunde skåda desto mer kunskap

uppenbarade sig för honom och desto fler illusioner kunde hans fantasi

frambringa.

......Fylld av jublande glädjerus började han sjunga på en sång. Han sjöng

om att han ägde livet, att han var ett med världen och allt som levde i den,

att hela världen fanns i honom och han i den.

 

Ruskig fortsatte att flyga. Han flög och svävade och skrattade.

......Ja, glad var han som en lärka när han flaxade med sina toviga vingar

upp och ner, upp och ner. Och inte förrän han var tillbaka i sin gamla

hembygd igen stannade han upp för att långsamt låta sig dala ner mot

marken.

 

Och där, när han skulle landa på en alldeles nyansad gräsplätt, intill en

staty föreställande en bygdens son, snubblade han och vrickade sitt ena

ben.

 

En vacker ung kvinna, som en gång spottat efter Ruskig, fann den lilla

skadade fågeln och tog den varsamt i sin hand. Hon kysste den på näbben

och på huvudet och sa:

......- Stackars lilla fågel har du gjort illa ditt lilla ben? Jag ska ta dig med hem

och se till att du får ett bandage om benet så att du kan hoppa omkring igen

och vara glad som andra fåglar.

 

På vägen hem mötte hon än den ena och än den andra av byns invånare och

alla blev de så förtjusta i den lilla fågeln och alla ville de klappa den och

hjälpa den att bli frisk i sitt onda ben.

 

Fågeln fick en egen bur i den unga kvinnans trädgård. I buren fanns mat och

vatten och dörren stod alltid öppen så att fågeln kunde flyga ut och in som

den ville.

......Så snart någon gick förbi fågeln där den satt uppe på burens tak och

kraxade, med ett hemskare läte än Ruskig någonsin tidigare kunnat åstad-

kommit, kom denne fram och pratade med den, klappade den på huvudet och

killade den på magen. För ingen hade någonsin förr varit med om en så snäll

och originell fågel som denna.

 

Ruskig fick mer kärlek och uppmärksamhet än någon människa i hela byn

någonsin hade fått förut.

......Och så levde han i hundra år och var glad varje dag.