<

 

 

 

 

.....................MYTEN OM MODERN

 

 

 

 

Jag minns hur jag såg dig då, mitt barn, vad jag tänkte om dig och hur jag

önskade att du var någon annan.

......Jag dolde mina känslor för dig. Var alltid glad och vänlig och tindrade

med ögonen när du ville mig något.

......Jag var en god mor, en sådan som man skulle vara. Ingen kunde klaga på

min modersroll. Ingen. Jag var så mån om dig, mån om att klä dig sött, att

du skulle äta nyttig mat och leka med snälla och väluppfostrade kamrater.

Jag ville dig väl, mitt barn. Jag ville vara en sådan mor som ville sitt

barn väl. Och då jag alltid gjort vad som förväntats av mig var jag också

den perfekta modern.

......Men jag såg till att alltid vara upptagen. Upptagen med att städa, laga

mat, läsa tidningen, tala i telefonen eller att bry mig om. Jag oroade mig

för din hälsa, kände på pannan om den var varm. Hade du en prick i ansiktet

undersökte jag den noga och jag korrigerade ditt tal och sättet du rörde

dig på. Men jag såg inte dig. Jag såg till att vara upptagen jämt så att

jag hade anledning att slippa se dig, mitt barn. Slippa umgås med dig.

Därför koncentrerade jag mig på allt som var runt omkring dig så att det

skulle se ut som om det var dig jag engagerade mig i.

......När du var färdigbadad, klädd och pussad ville du ha mer. Du ville ha

mig kvar hos dig. Trots att du fått allt du behövde var du inte nöjd.

......Men du satt där tyst och snällt och lekte i alla fall, för du visste ......

att du redan fått allt som ett barn kan få, och mer därtill, eftersom jag

var en så god mor.

......Lekskolan du gick i var privat. Du skulle få det allra bästa. Det

dyraste. Jag kostade på dig mer än jag hade råd till. Och jag försakade

gärna en märkesdräkt eller två för att du skulle bli tillfredsställd, för

att du skulle ha det bra och jag talade om det för dig, så att du skulle

veta hur god jag var.

......Om kvällarna, när jag lagt dig, läst ett kapitel ur en sagobok, hämtat

ett glas vatten som jag ställt på nattduksbordet och stoppat om dig och

gett dig godnattpuss, då när jag ansåg att du borde sova men inte gjorde

det, då satt jag med gott samvete över att inte störa din nattro, och räk-

nade ut vad jag skulle kunnat unna mig själv för de pengar jag kostade på

dig i extrautgifter utöver det som du behövde. På kvällarna satt jag vid

köksbordet under den taklampans sken och räknade ut hur mycket jag

uppoffrade för din skull och jag njöt av min moderskärlek.

......Men du kände vad som fanns bakom min kärleksfulla blick, vad som

gömde sig bakom pussarna. Du kände tomheten i kärleksförklaringarna.

Men du visste det inte då och inte jag heller. Du skämdes och du visste

att du var fel i mina ögon, alldeles på tok fel.

 

Nu minns jag dig tulta omkring på golvet snäll och frågande, med ett

uttryck av uppgivenhet, självförakt. Du visste att du inte var ett gulligt

litet barn. Du såg dig själv med mina ögon. Inte med mina ord. Och du

såg en ful och oönskad unge. Du var den jag gjorde dig till, fast du var

så underbar. Du var så fin. Någon finare fanns inte, har aldrig funnits

och kommer aldrig att finnas.

 

Fortfarande är du dig lik. Du försöker dölja det självförakt som jag gav

dig och som du inte vet om att du har. Du ser så självsäker ut mitt barn,

så självsäker som bara den är som föraktar sig själv är.

Vem var jag då? Varför? Vad hade flugit i mig? Varför älskade jag dig

inte då som jag älskar det lilla barnet som var du nu? Varför älskade jag

dig inte mitt hjärta? Var jag för ung? Nej, ingen kan vara för ung för att

älska. Var jag trött? Om jag var trött så var det för att jag gjorde för

mycket onödigt eller saknade lust att lägga mig i tid. Nej, inte var jag

för trött. Kan inte minnas att jag var trött på den tiden.

 

Om jag hade älskat dig då, mitt barn, såsom jag nu älskar den du var då,

då hade du varit annorlunda nu, min älskade. Du hade blommat i blomman

av ditt liv. Dina ögon hade strålat och du skulle älska, öppna dina armar

för kärleken istället för att ängsligt fly undan från vänliga gester och

tillgivenhet. Du skulle ge av det som du saknar och inte kan ge eftersom

du ingenting fått. Du skulle säga ja till livet istället för nej.

 

......................................................II

 

.Du är så vacker, mitt barn, men du saknar ljus. Ljuset inom dig har slocknat.

Vem släckte det och när? En mörk skugga förföljer dig vart du går. Du gör

det ena och undviker det andra. Du studerar, du jobbar och du söker efter

mening. Och vänner har du inga. Du är för stolt för att be om vänskap. Vill

inte riskera att bli avvisad. Om den du vill ha visar intresse flyr du innan hans

illusion rasar. Du låter dig istället hunsas av de små och svagsinta, ett bekvämt

sätt att få vara med utan att ta ansvar för ditt eget väl. Så vill du tro att det är

du som väljer, vilket du också gör, men inte på det sätt som du tror. Själv är

bäste dräng, är ditt motto.

......Du försöker springa ifrån skuggan men den hinner alltid ifatt dig och suger

upp din energi. Och du förstår inte, vill inte förstå. Du blundar. Erkänner inte

att du är förföljd. Du bara väntar på att något ska ske, någonting som ska skingra

mörkret inom dig. Men ingenting sker av sig självt, mitt barn. Dig väntar många

turer och långa år. Många nederlag kommer att sarga din själ och svärta ner din

självkänsla innan du tvingas se hur det är fatt för att sedan ta sats och hoppa rakt

ut i din egen verklighet och försöka förändra den.

 

Det var tidig vår då jag fick beskedet. Krokusarna tittade fram ur snön

och solen brände, liksom din fars beundran.

......Jag gick i väntas tider. Väntade på undret som skulle ske. Undret att

bli mor, att hålla ett alldeles eget barn i famnen, att knäppa upp den

silkiga klänningen och ge barnet mitt bröst. Bara jag och barnet skulle

finnas. Jag, barnet och den hemlighetsfulla sällheten.

 

Långa promenader bland guldregn och doftande syrenbuskar och det blev

sommar. Regnvåta björkblad smekte mina bara axlar. Augusti kom och

daggvått gräs mellan tårna. Så blev det höst och jag njöt av den friska luften.

Högskaftade skor. Olle utanpå klänningen var skön att ha en brittsommar-

eftermiddag på grusvägen på väg till mjölkbonden.

 

En natt i oktober, just när vi somnat blev jag väckt av värkarna. Ilfart till

sjukhuset för att nästa dag våndas i födslosmärtor.

 

Så föddes du mitt älskade barn. Det älskade barn som måste bli älskat.

 

Tjusningen försvann med barnskrik, blöjbyte, rapande och glupskt diande.

Håret hann jag knappt kamma, utmattningen svepte bort allt utom plikten.

Illusionen var ett minne blott och verkligheten skrek ut sin ilska.

 

Nu var du tre år. Frisk och stark och trotsig. Du hade tagit mina krafter

och jag undrade vart jag själv tagit vägen.

 

Moderskärleken var en myt blott, men en myt som alla måste tro på även

om den måste tänkas och sättas ord på för att finnas till.

 

Framöver ägnade jag mig åt att dölja att myten bara var en myt och att

jag längtade tillbaka till väntans tider. Tider då allt låg framför mig,

då illusionen lyste upp mitt väsen, då allt var självklart och sant.

 

Jag visste att jag en dag måste slå hål på myten om mig själv, om vem jag

var. Men jag log kärleksfullt ändå och sa smeksamma ord för att fördröja

tiden fram till sanningens minut. Jag ljög och jag manipulerade, mest för mig

själv. Och jag kände att strängen höll på att brista.

......Jag gömde sig bakom värk och illamående och jag log hånfullt åt dem

som inte kunde visa upp brillianta ramar. Alltför nöjd och belåten över att

dessa inte var jag räknade jag upp alla mina fördelar, skrev upp dem på

papper så att de fanns där svart på vitt att läsa när balansen kom i svaj.

......Men ibland hjälpte det inte. Då ingenting hjälpte kom hatet. Eller så

var det tvärtom. När hatet blev för starkt hjälpte inga egenhändigt hop-

snickrade verktyg. Jag visste inte riktigt vem jag hatade eller vad. För

jag kunde ju inte hata dig, mitt eget barn. Men det gjorde jag. Jag hatade

dig därför att jag var beroende av dig. Beroendet som jag kallade kärlek.

......Jag oroade mig över att något skulle hända dig, min kära. Det värsta

som kunde hända var att du, mitt eget kött och blod, skulle dö. Att jag

skulle förlora dig. Jag hatade mitt beroende av barnet, som jag inte tyckte

om.

 

Så kom dagen då jag inte längre kunde lura mig själv. Ingenting särskilt

hände. Något bara brast inom mig när jag tvingades möta tioåringens blick.

En totalt främmande blick som jag inte kände eller förstod mig på.

......Du var för stor nu att bli kramad och lallad. Du krävde annat nu. Du

krävde något som det inte finns ord för, sådant som bara en mor kan ge och

som inte gör något väsen av sig. Men jag sprang min väg, långt bort ifrån

dig och ljög ihop någon självömkande historia så att kraven riktades bort

från mig själv och till något annat som gjorde alla förvirrade. Det fanns

inte ord för vad som hände. Och du mådde illa, men inte riktigt.

Du förstod inte vad det var, kände dig bara illamående i hela kroppen,

och skämdes, eftersom du inte mådde illa på riktigt.

 

Jag riktade min ofullkomlighet på dig, min flicka, som inte gav mig det jag

ville ha eller kanske tog du ifrån mig det jag trodde mig ha haft, eller

kanske var du på väg att bli det jag själv egentligen velat vara men aldrig

blev?