<

 
 
 
 
 
 
 
 
....................................MUNKEN
 
 
Kommen från en burgen familj och med en nobel utbildning i bagaget var han
en framgångsrik köpman som levde ett lyckligt liv tillsammans med sin stora
familj och sina vänner.
......Hans goda hustru var vacker som en dag. Sönerna hade styrka och mod.
Och döttrarna var sköna att skåda och fulla av grace och behag.
......Han var omtyckt av alla och alla ville han väl, även de han kände flyktigt
eller inte var bekant med alls.
......Men han hade en längtan, en längtan så stark att den överskuggade allt
annat. Han längtade efter att lära känna sanningen om livet, livets mysterium.
......Med tiden blev hans längtan allt starkare och mer påträngande. Den
pockade och den gnagde och hela hans väsen ropade efter kunskap om livet,
det liv som fanns bortom den tillvaro han redan lärt känna.
......Sökandet efter kunskap blev så småningom till en drift, lika stark som
den törstandes behov av att få dricka, att få fukta sina läppar med friskt
porlande källvatten.
 
Så en dag lämnade han sin familj och gick i kloster.
......Hustrun som ingenting förstod klagade och försökte förmå honom att
stanna kvar hos henne och barnen. De skulle inte kunna klara sig själva.
......Inga kvinnor klarade sig utan män på den tiden. Och barnen hade inget
värde utan en far.
......Ingenting hjälpte av vare sig tårar, förklaringar eller hot om undergång.
Det var så bara att han inte längre kunde fortsätta att leva sitt gamla liv så som
han gjort hittills.
......Han hade fått en kallelse och det var Gud som kallade på honom. Hans
öde var att lägga sitt liv i Guds händer och följa Hans vilja.
......I lugn förtröstan på vänners omtankar om familjen och att den kloka
hustrun nog skulle reda sig om hon bara följde hans goda råd, gav han sig
iväg ut på en lång vandring.
......Han vandrade i dagar och nätter utan mat och utan vila. Och drack gjorde
han bara så mycket han behövde för att benen skulle orka bära honom fram
till hans mål.
......Långt bort hemifrån fann han till slut ett kloster. Det var beläget på toppen
av ett högt berg, insprängt bland molnen och knappt förnimbart för ett mänskligt
öga.
......Där slog han sig ner för att i lugn och ro och på betryggande avstånd från
jordiska frestelser söka efter Gud.
 
Efter femton år och så när som lysande av gudomlig utstrålning lämnade
han för första gången klostret för att återvända hem.
......När han var nästan hemma och strax skulle träda in genom stadens
portar omringades han av tjattrande gummor, böjda av livslång underdånighet,
med smala kvicka ben och långa pekfingrar.
......Av dem fick han veta att hustrun förfallit. Hon hade blivit en sköka liksom
de bägge döttrarna och alla hade de förvisats ut ur staden. Den ene sonen hade
i blint raseri, och av en orsak som ingen längre mindes, slagit ihjäl en man och
blivit bannlyst. Den andre sonen hade av skam över familjens öde lämnat landet.
Och ingen visste var någon av dem befann sig.
 
Ekot av vad han just lyssnat till vibrerande som klingande cymbaler i hans
huvud som höll på att sprängas i bitar. Den nyss så varma och viga kroppen
hade blivit kall och stel och skakade som ett asplöv. Tänderna skallrade i takt
med orden som i tur och ordning, i rätt ordföljd fått hans goda och självklara
liv att explodera i ett kaos.
......Långsamt lät han insikten ta form och smälta in i sitt medvetande.
Insikten att det osannolika hade hänt, att hans mest älskade i livet hade
drabbats av det skändligaste av skändligheter. Allt orsakat av honom, hans
tro på det goda, den goda Guden som dragit och slitit i honom tills han inte
längre kunnat stå emot.
 
Stadens mur, väl igenkänd och hemtam, stod hög och reslig framför honom.
Som en hotfull jätte tycktes den nu ogenomtränglig och full av sylvass köld.
......Innan han trädde in genom dess mäktiga portal stannade han upp, funderade
ett ögonblick och vände om.
......Med huvudet sänkt mellan de uppskjutna axlarna och med ögon som tycktes
se åt varsitt håll, gick han den långa vägen tillbaka till klostret för att där
fortsätta att i lugn och ro be till Gud.
......Men lugnet var nu alldeles för lugnt för honom och ron ville inte infinna
sig och Gud gav honom inga svar mer.
......Hans huvud var tomt och likaså hans hjärta.
......Ursinnig av vrede hötte han med näven och frågade Gud varför Han inte hade
hjälpt hans familj när han varit Honom så trogen.
......Gud svarade honom inte och han kände sig övergiven och var utom sig
av förtvivlan.
......Han hade ju gjort allt som stod i hans makt för att bli en gudfruktig man.
Han hade offrat familjelivet och gemenskapen med sina vänner. Han hade
offrat ett liv i sus och dus, fyllt av rikedomar och ära, bara för att leva med
Gud och vara Honom till lags.
......Och så blev han bestraffad värre än en syndare, som både svor, levde
i hor och rövade och slog.
 
I sin bitterhet över Guds svek lämnade han klostret för att alltid.
......Han återvände till sin stad som en fattig man. Där gick han långa
omvägar kring kyrkan. Han hånade prästerna och spottade på de religiösa.
Han straffade Gud såsom Gud straffat honom. Gud skulle veta vem han
haft att göra med. Det skulle han.
 
Nu tänkte han egna tankar, sådana som inte stod att finna i skrifterna.
Han följde sitt sunda förnuft och han tog sig en enkel kvinna, hos vilken
dygden aldrig satt sin fot och vilken gav honom barn som undslapp god
uppfostran och bävan inför Gud eller någon annan allsmäktig.
......Barnen fick låta erfarenheten lära dem hitta rätt i livets spel. Och
de blev glada människor som spred glädje omkring sig och som byggde
upp tillvaron i glädjerik arbetslust god vilja.
 
Vad Gud tyckte om hans nya liv visste han inte, för det frågade han Honom
aldrig om, och inte brydde han sig om det heller. Men att Guds män inte
accepterade det, det anade han nog när han såg dem gå där på torget eller
i gränderna och låtsas som om han inte fanns.
 
Åren gick och han blev en gammal man. Krafterna sinade och snart kunde han
inte utföra något vettigt handtag. Då satte han sig ner på en pall och gjorde
bokslut över sitt liv.
......Han upptäckte att åren där ute i enskildheten inte varit så dumma i alla
fall. Han hade kommit sig själv nära och fått en inre frid som ingenting
i världen kunde ta ifrån honom.
......Men det där med familjen. Ansvaret. Ja, han hade tagit på sig ett ansvar
och sedan avsagt sig det för någonting som var större. Och hur stort var
det egentligen när det raserade livet för så många människor?
......Jo, stort var det nog. Men det stora hade ju inte blivit mindre bara för
att han tagit sitt ansvar. Det var bara det att han då inte hade fått se det,
fått uppleva det. Men det hade ju funnits där ändå, att upptäcka för andra,
som kunnat viga sina liv åt det och inte åt någonting annat. Eller för sådana
som hade styrka nog och tillräckligt med förstånd att kunna ge sig hän åt
allt på en gång.
 
Den sista dagen i hans liv tog han alla sina penningar, sin bibel och sin
vandringsstav och promenerade bort till stadens fattigaste kvarter.
......Han ville göra bot. Snart skulle han lämna sin mänskliga skepnad och
då ville han vara vän med Gud igen. Han kände på sig att hans dagar var
räknade och ville inte ha några ovänner i himmelen. Allra minst ville han
vara ovän med Gud. Därför skulle han nu skänka bort alla sina pengar till
de fattiga.
......Han ställde sig i korsningen mellan två gränder för att därifrån kasta
ut sina slantar åt de arma stackarna.
......Hungriga och smutsiga hade folk samlats framför honom. De trängdes
och knuffades och trampade varandra på de bara fötterna för att kanske
få en slant eller två.
......Det klingade vackert när mynten träffade marken. Men innan någon hunnit
plocka upp den första shillingen trängde sig mannens små barns ursinniga
mor fram genom folkhopen och knuffade undan honom så han ramlade och
slog huvudet i en gatsten. Och dog.