<

 

 

 

 

 

 

 

..............................LITEN MICHEL

 

.............................................. - 1 -

.........................................

 Ingen visste vart hon tagit vägen. Somliga trodde att hon gått ner sig i

älven och andra att hon hade blivit uppäten av en varg i skogen. Hennes

make, Michels pappa, anade i tysthet att hon gett sig av med en annan.

 

Michel var fyra år då hans mamma plötsligt försvann hemifrån. Inte ett ord,

inte ett tecken hade hon visat. Hon bara försvann.

......De vuxna pratade om vad som kunde ha hänt henne. Det tisslades och

tasslades. De hyschade, sköt fram huvudena, sneglade bortåt vägen och

uppåt åsen samtidigt som de viskade ljudligt och nickade menande.

......När Michel försökte närma sig dem för att höra bättre tystnade de.

Bara några enstaka ord här och ett par meningar där uppfattade han. Av

dem försökte han tyda vad de kunde ha menat. Han lade ner stor möda på att

lista ut vad det var de egentligen visste om hans mamma, om de visste var

hon fanns och inte ville tala om det för honom eller om de inte visste var

hon fanns och inte ville tala om det heller.

 

Alla tyckte synd om Michels pappa som nu blivit ensam med pojken.

......Kvinnorna turades om att komma hem till dem och göra rent i stugan.

De lagade mat och pyntade. Männen försökte underhålla pappan så gott de

kunde. De pratade om fjolårets dåliga skörd. Någon berättade om sin häst,

som på ett mystiskt sätt blivit halt just när "tokan på berget" gått förbi och

blängt ilsket på den. De berättade gamla historier som han hört hundratals

gånger förut, skrönor som han kunde utantill sedan barnsben.

Michels pappa blev alltmer inåtvänd och grubblande. Han kroknade i ryggen

och tappade intresse för både Michel och för sig själv. Han brydde sig inte

längre om vad som skedde runt omkring honom, vem som stulit från vem,

vilka som blivit ovänner eller vems gård som hade brunnit ner och varför.

......Michel lade inte märke till någon förändring. Han trivdes tillsammans med

sin pappa och kände värme och trygghet i hans närvaro. Istället för att pappans

fåordighet gjorde livet torftigt för Michel lämnade det plats för honom att breda

ut sig med sitt pladder och sin outtröttliga verksamhetslust. När han inte byggde

kojor eller fångade fjärilar hittade han på roliga lekar tillsammans med kamraterna

från granngårdarna. Det fanns ingen ände på möjligheter att fördriva dagarna.

Och snart glömde han bort att sakna sin mamma.

 

Byinvånarna, med kvinnorna i spetsen hade nu enats om att Michel måste tas

om hand. Inte kunde väl han springa omkring där ute i markerna heller, vind

för våg, som en annan tattarunge. De talade med pappan och nog tyckte väl

också han att Michel borde få komma till ett fosterhem där det fanns kvinnfolk

som såg till att han fick mat och god omvårdnad.

......Pappan hade släktingar i en by flera mil bortom de blå bergen. De hade

inte träffats på flera decennier. Men efter att ha hört ryktena om sin anförvants

olycksaliga fruntimmer hade de redan erbjudit sig att ta hand om pojken.

 

Michel protesterade vilt. Han och hans pappa kunde visst klara sig själva.

Och även om så ingen tog hand om honom alls skulle han kunna klara sig

alldeles utmärkt, bara han slapp flytta ifrån sin pappa, sina vänner, sitt hus

och sin by där han kände varje träd, varenda sten och där folket kände

honom lika väl som han kände sig själv.

 

 

I kappsäcken stoppade han ner några fina kvistar, en del stenar och ett

par kottar som han tyckte om. Allt detta skulle han spara.

......Han tänkte, att sedan när han var långt borta hemifrån och rörde vid

tingen så skulle det vara som om han vore hemma igen.

 

..............................................- 2 -

 

En månad hade Michel bott hos tant Marcelle och farbror Jaques.

......De förstod att det måste vara svårt för en liten gosse att så hastigt tvingas

lämna sitt föräldrahem, att behöva skiljas från sin pappa, sina vänner och bekanta.

......Men snart så skulle han glömma, såsom barn gör. Och snart skulle han bli

pigg och glad igen och börja leka och stoja som de andra pojkarna.

 

Michel tillbringade tiden mest för sig själv. Han drog med fötterna i gruset på

vägen där han en vårkväll - då träden och husen och allt som fanns under himlen

legat inbäddad i ett hemlighetsfullt guldskimmer - hade anlänt med en hästskjuts.

Samma hästskjuts som strax därpå vände om och åkte grusvägen tillbaka hem igen.

Utan honom.

......Han brukade hoppa över diket och gå in bland buskarna och träden där han

plockade barkbitar och nedfallna löv i olika färger. Alltsammans stoppade han ner

i fickorna för att sedan placera det i en ask där han förvarade sin samling märkvärdiga

saker.

......Så fortsatte han att gå uppför skogsbacken tills han kom så högt att han kunde

se ut över världen utan att världen kunde se honom. Han letade sig fram till sin

sittplats, en mossbelupen sten från vilken han kunde se ner mot vägen och ut över

byn. Det var främst vägen han tyckte om att sitta och titta på. Han såg spanande

ut över det kuperade landskapet och bort mot det håll ifrån vilket han en gång

hade kommit.

......Han väntade ivrigt på att det när som helst skulle det dyka upp en häst och

vagn med bud från hans pappa om att han måste komma hem genast och hjälpa

till med skörden. Michel var alldeles för viktig för att undvara nu när alla hade

brått.

......Han visste att så skulle ske en dag. Därför såg han till att varje kväll innan

han gick till sängs ha sina saker i ordning så att hästskjutsen inte skulle behöva

och stå vänta på honom i onödan.

 

...................................................- 3 -

 

En evighet hade flytt. Michel hade bott borta i främmande värld i halva

sitt liv. Han var en stor pojk nu, snart nio år gammal.

......Det var länge sedan som han längtade efter att få bo hemma hos sin

pappa. Han kunde knappt längre erinra sig att han en gång haft en pappa

och en mamma. Han längtade inte efter någonting längre. Ingenting fanns

att längta efter. Men ändå hade han en omedveten längtan utan form och mål.

En längtan som gjorde honom rastlös och oåtkomlig för omvärlden.

......Han ville inte umgås med andra människor. Ingen passade honom, ingen

kunde han ty sig till och ingen var trollkarl nog att ge honom just det som

behövdes för att tina upp hans frusna unga hjärta som så gladeligt slog och slog

och slog i den takt som det skulle slå för att uppehålla ett liv som skulle levas.

......Tant Marcelle klagade inför grannarna att det var så svårt med Michel.

Han hade ett så dystert sinne. Han sa ingenting, var aldrig glad och aldrig ville

han leka med de andra barnen. Helst ville han gå för sig själv där ute på vägen

och dra med fötterna i sanden.

 

Vid middagsbordet då farbror Jaques tilltalade honom vänligt svarade han

alltid kort och tittade bort. Ofta talade de om Michel där de satt alla tre

tillsammans vid matbordet. De talade om honom på ett beklagande sätt och

som om han inte varit närvarande. De hade ju bjudit hem så många barn

och de hade lärt honom så många lekar och ändå verkade det som om han

inte ville göra någonting alls. Ingenting verkade duga åt honom?

......Michel tyckte inte om barnen. De förstod ingenting. De bara lekte fåniga

lekar, skrattade åt ingenting och retade varandra gjorde de vid första bästa

tillfälle. Han förstod inte hur de kunde vara så glada, de larviga ungarna.

Det fanns ju ingenting att vara glad över.

......Barnens lättsinniga skränande störde honom. Så snart de kom på besök

gick han undan för att slippa konfronteras med dem.

......Varför han prompt skulle leka med barn bara för att han själv var ett

barn kunde han inte förstå. Vad kunde tant Marcelle och farbror Jaques

få ut av att tvinga honom att leka dumma lekar som han inte var road av?

Om han bara hade sluppit deras välmenande tjat om att han skulle vara som

andra barn, lite mer kavat och busig såsom pojkar brukar vara.

 

Han tyckte inte om de vuxna heller. Envisa som åsnor travade de på i livets

obekväma och nötta skor, som om det inte gick att tillverka skor anpassade

till alla fötter.

......De iakttog honom på ett speciellt sätt, undrande, som om de var rädda

för honom, som om de kände avsmak och främlingskap inför hans person.

Pratade en massa smörja gjorde de också. Tvärsäkert påstod de saker om

sådant som de inte hade en aning om, och om vilket Michel visste bättre.

......- Det är inte bra för honom att gå där bortåt vägen av och an och hela

tiden se bort mot vägkröken. Som om han väntade på att någon skulle

komma fram där, kunde tant Marcelle säga när de hade främmande och

främmandet tittade på Michel och skakade på huvudet.

  

....................................................- 4 -

 

Tiden gick och Michel blev fjorton år.

......Från att ha varit liten till växten rände han iväg med flera tum under

några korta sommarmånader. Han blev lång som en stör och gänglig.

Han var nu lika lång som de riktigt långa karlarna. Den pipiga rösten

mullrade till rätt som det var och han lät inte helt olik en uppretad

kalkon. När han rörde sig hann kroppen liksom före honom själv och

han hade svårt att styra sina långa armar och ben.

 

Fortfarande tog han sin dagliga tur upp på det skogsbeklädda berget.

Framme vid en hög tall, varifrån han kunde skåda den ständigt solbelysta

stenen stannade han upp. Lutande sig mot trädstammen slöt han ögonen,

drog ett djupt andetag av välbehag och lät trädets fridfulla väsen skölja

över honom som varmt källvatten. Så gick han fram till sin sten, hans

allra bästa vän och satte sig där mossan var som mjukast och såg ut

över landskapet, bort mot vägen och till dess krön, där en hästskjuts

alldeles strax skulle dyka upp.

......Ibland kunde han se den komma långt bortifrån. Han kunde se ljuset

från körkarlens milda ansikte och glansen i de vänliga blå ögonen. Men

så snart han fixerade blicken försvann ekipaget och inga spår efter den

tunga vagnens rasslande hjul fanns kvar i sanden.

 

Många trevliga fester anordnades för de unga i de små byarna. Det

spelades fiol och dansades och det sjöngs för full hals.

......Michel blev mer eller mindre hopföst med de andra tjoande och

tjimmande ungdomarna. Men han var trött till både kropp och själ.

Han kände sig gammal samtidigt som han kände sig som ett litet barn.

Minst av allt kände han sig ung.

......De rosenkindade ungdomarna, som var fulla av liv och sprudlande

upptäckarglädje såg honom inte där han grå som en mus och tom som

en ofylld öltunna gick omkring, håglöst väntande på att festen skulle ta slut.

......Han avundades deras oskuld, ögonens förväntansfulla glans och lättheten

med vilken de rörde sina starka kroppar. Trots att han själv var mager som en

fura gick han tungt och såg otymplig ut.

......Han ville gå hem. Nu genast. Men samtidigt ville han inte göra tant

Marcelle och farbror Jaques besvikna. De hade ju glatt sig så åt att han

äntligen skulle ut och träffa folk.

......Då andra föräldrar oroat sig över att deras barn skulle komma hem för

sent på natten hade tant Marcelle gått och hoppats att Michel skulle komma

hem mycket sent, alldeles för sent för en fjortonåring. För det var normalt

för en fjortonårig yngling att komma hem senare än han borde.

 

Stående mitt i en folkhop lät han sig ryckas med av de rytmiska tonerna

från spelmännens fioler. För ett ögonblick kände han samhörighet med

människorna, vilkas ansikten han knappt kunde urskilja i nattmörkret invid

den falnande elden och vars dova röster ordlöst surrade runt hans huvud och

lade sig som balsam kring hans slitna själ.

......En välkänd röst i sorlet. Eldskenet lyste upp ett ansikte han sett förr.

Genast vaknade han upp ur den sällsamma harmonin. Kroppen var åter

stel och stum. Det osynliga ok som för en kort stund lyft från axlarna

satte sig tillrätta igen, tungt och uppfordrande.

......Sommarnatten var mild men Michel frös. Ryggen hade krökts och

axlarna som skjutits nästan ända upp till öronen var så raka att det såg

ut som om han hade en galge kvarglömd under skjortan.

......Mitt upp i alltihop, mitt i all bedrövelse, allt självförakt, tyckte han,

utan att för ett ögonblick se sig själv som ett föredöme eller ens som en

normal medelmåtta, helt tanklöst men instinktivt, att folket här ute på

festplatsen var honom underlägsna. Så upplevde han det, trots att han när

han någon gång öppnade munnen och sa något hörde sig själv yttra sådana

dumheter att han ansågs vara imbecill.

 

 ...................................................- 5 -

 

Åren har gått, underligt nog. Michel trodde aldrig att bardomen någonsin

skulle ta slut.

......Han är en vuxen man nu. Trettio långa år har han levat och bott i det

lilla landet söder om Nordsjön och öster om konungariket England.

 

Han har flyttat ifrån byn några kilometer bort mot kusten till en fiskeby

där han hyr ett rum på översta våningen i en träkåkslänga.

......Här försörjer han sig på att hjälpa till med fisket. Han står på stranden

och drar in nät. Sedan plockar han upp fisken ur nätet, sorterar den och

lägger den i olika lådor.

......Äntligen känner han sig vuxen och äntligen är han fri. Fri från fängelset

som han lämnat bakom sig. Barndomens fängelse där förmågan att formulera

känslor och tankar i ord saknades, där styrka och talang ännu inte slagit ut i

blom och där han aldrig blev förstådd eller respekterad som en fullvärdig

människa.

......Han har också lämnat sin bardoms människor bakom sig, de som kände

honomsom den han inte ville vara, som den han inte var men skenbart visade

sig vara i brist på andra möjligheter.

......Ingen tjatar på honom här. Ingen tycker att han är underlig, i alla fall

inte på samma sätt som de tyckte att han var underlig där han bodde förut.

För första gången, sedan Michel var ett litet barn, trivs han med livet.

Han ser ofta ut över havet, som om han väntar på att någonting där bortifrån

skall uppenbara sig för honom. En obestämd längtan driver honom att

oupphörligen stanna upp i sitt arbete och se bort mot horisonten till slutet

av världen, den enda värld han känner till. Men då någon en gång frågade

honom vad det var han såg där borta i horisonten som var så intressant,

kunde han inte svara. Han visste inte ens om att han just stått där mitt

bland fiskar, nät och tunnor, helt uppslukad av sina förväntningar på den

stora uppenbarelsen.

 

Ibland, då han ser en alltför lättklädd kvinna med yppiga former händer det

att han får en alldeles konstig känsla i kroppen. Han kan inte avgöra om

känslan som övermannar honom med all kraft är behaglig eller obehaglig.

Han vet bara att de kvinnor som väckt den annorlunda känslan är obehagliga.

Samtidigt som han känner avsky för dem blir han lockad av dem. Inte bara

då han ser dem utan även då han i sin ensamhet på natten just ska till att somna.

Det är då han ser dem med skärpa, klarare än i dagsljus. Det är då han känner

deras mjuka kroppar röra sig mot hans på ett rytmiskt och farligt sätt. Där i

mörkret är kvinnorna större och mer eggande än vad de är då han ser dem på

dagen. De rör sig emot honom och med honom, ibland långsamt, ibland

fortare och så långsamt igen men i en annan takt. Och så håller det på ända

tills han utmattad faller i sömn.

 

Det är sällan Michel är ensam nuförtiden. Alla han möter hälsar på honom

och han hälsar artigt tillbaka. En vän har han funnit också, en gammal man

som haft en kärring som tvingat honom att ta till flaskan för att slippa höra

tjatet som tystnat för länge sedan, men som han påstår sig höra ibland ändå,

trots att hon ligger i graven sedan femton år tillbaka.

......Michel trivs i mannens sällskap. Tillsammans med honom behöver han

inte känna sig annorlunda. I hans närvaro kan han vara sig själv och koppla

av eftersom han alltid är en smula berusad och inte ser Michel som den han

är, eller rättare sagt, som den som de andra ser honom som. Överhuvudtaget

har han svårt att se alls med sina dimmiga ögon.

......Ofta, ibland flera timmar om dagen sitter han på en blanksliten planka,

placerad på två åldriga stubbar och lyssnar till sin väns berättelser om allt

mellan himmel och jord, medan han låter solen och havsvindarna smeka

sitt ansikte, armarna och de bara fötterna.

 

...................................................- 6 -

 

Den lyckliga tiden är kort. Michel är ständigt trött. Något trycker över bröstet.

Han har ont i huvudet och på ryggen har det bildats en puckel. Han är oerhört

mager. De långa håriga armarna med de långsmala händerna verkar vara alldeles

för stora för den tunna kroppen. Han börjar få svårt att andas. Hur djupt han än

drar in andan tycks lungorna ändå inte få tillräckligt med luft.

......Han slutar upp att dra in nät. Istället har han fått ett annat arbete. Han sitter

i ett litet utrymme bakom en butik där han fyller i siffror i en bok och lägger

ihop och drar ifrån och på näsan har han ett par halvcirkelformade glasögon.

 

Michels hälsa blir allt sämre. Han är inte ung längre, snart fyrtio år.

......Han ligger på sängen i sitt rum och hostar. Där har han legat i flera

dagar utan vare sig mat eller vatten. Hostan blir allt ihärdigare. Då han

reser sig upp ur sängen för att spotta ut slemmet på golvet kan han se

att det är alldeles rött.

......Han är så trött nu och så sjuk att han bara vill sova. Men det går inte

att sova. Den otäcka hostan håller honom vaken och gör honom så utmattad

att han knappt orkar hosta mer. Men ändå hostar han så kraftigt att det känns

som om revbenen skulle sprängas.

......En beskäftig kvinna med rund barm och schalett runt håret som är uppsatt

i en knut bak i nacken, kommer upp till hans rum för att fråga om han vill

hjälpa till med ett par bokföringsanteckningar.

......När hon ser honom ligga på sängen, likblek, med halvslutna ögon och

öppen mun, och när hon känner stanken av kroppsodörer, ruttnande blod

och instängd luft ger hon till ett skri av fasa. Hon ojar sig och tar sig för

pannan och frågar tjutande hur länge han har legat på det här viset och hostat.

- Men det är ju förskräckligt! Karln måste få mat! Rummet måste vädras!

Kläderna hans tvättas! Och hennes ansikte förvandlas till en grimas.

......Han hör henne väsnas med grannarna och han kan höra ekot av hennes

upprörda stämma samtidigt som stegen klapprar mot gatstenarna iväg

bort mot torget.

 

Nu har han ingen ork kvar alls. Krafterna har tagit slut. Han ser ingenting

längre men fortfarande kan han höra. Hela kroppen värker. Han har ont i

bröstet och varje andetag som han med stor möda tar är tungt, tungt -

tungt.

Innan kvinnan hunnit komma tillbaka med två korgar fyllda av mat och

dryck och hostmedicin har Michel somnat in.

 

..................................................- 7 -

 

Bakom vägkrönet dök hästskjutsen upp. Ljuset från körkarlens milda

ansikte lättade upp stämningen. Hans vänliga blå ögon glänste när ekipaget

långsamt lämnade byn. Man kunde höra vagnens tunga hjul rassla på

grusvägen när kistan fördes bort. Ute på åkrarna stod säden färdig att

skördas. Vid skymningen var de framme.