<

 

 

 

 

 

 

 

 

......................LEDA TILL DÖDEN

 

 

 

Det var den första vårdagen i april.

......Det var den dagen då solen som så länge hade gömt sig bakom

regntunga moln äntligen visade upp sig i all sin glans.

......Det var den eftermiddagen då hela kroppen var uppfylld av lust

och glädje, som om det aldrig hade hänt förr att det plötsligt blivit

vår.

 

.........................................I

 

Evy lät läderstövlarna stå kvar i kapprummet och behöll de högklackade

pumsen på. Tveksamt lämnade hon kvar yllekappan. Byxdressen i tweed

skulle säkert vara tillräckligt varm för de ljumma vårvindarna.

......Det var lugnt på jobbet. Chefen skulle vara borta på möte hela dagen

och Evy hade just avslutat en utskrift av protokollet från gårdagens

sammanträde.

......På väg till personalrestaurangen som låg runt kvarteret fick hon

ingivelsen att hoppa över lunchen för att ta tillvara på den ljuva känslan

av vårvittring istället för att låta den förblekna i vardagen.

......Med bestämda steg passerade hon ingången till restaurangen och fortsatte

planlöst att gå gatan fram. Visserligen hade hon sett fram emot den ugnsstekta

kycklingen som var dagens rätt. Men solen och friheten lockade mer.

......En buss stannade till vid hållplatsen just där hon stod och funderade över

om hon skulle korsa gatan för att titta i skyltfönstren på andra sidan eller om

hon skulle fortsätta att gå gatan ner mot den lummiga parken, köpa en glasstrut

och sätta sig där på en parkbänk och njuta.

......Utan att riktigt förstå hur det gått till satt hon nu på bussen och undrade vart

den skulle föra henne. Plötsligt trängde sig en man förbi och kastade sig ut genom

dörrarna precis innan bussen hunnit köra vidare. Han hade ställt sig vid en pappers-

korg och kräkts. Passagerarna iakttog honom och började småprata med varandra.

Mannen måste ha fått maginfluensa, trodde någon. En annan höll med och

konstaterade att klädd i den kostymen och med dokumentportfölj i skinn,

var han väl alltför proper för att vara fyllsjuk.

......Evy trodde ingenting. Hon anade inte att mannens illamående skulle påverka

hennes liv.

......Vid Kungsträdgården steg hon av och promenerade ut till Skeppsholmen

och gick in på Moderna museet. Där inne erinrade hon sig att hon länge hade

tänkt föreslå Erik att de skulle gå dit och se den pågående utställningen som

alla pratade om.

......Utställningen var inte riktigt vad hon hade tänkt sig, vad nu det var.

Egentligen hade hon inte tänkt någonting alls. Hon hade bara velat bli

fascinerad, vilket hon dessvärre sällan blev. Än så länge hade hon inte

upptäckt att hennes intresse för konst inte var så där särskilt genuint.

Hon förstod inte att hon bara var på jakt efter något att intressera sig

för, någonting som gav livet innehåll. Men hon njöt ändå av att gå där

inne iakttagande målningar och skulpturer och hon tyckte om att uppleva

sig själv som konstintresserad.

......Hon tittade på målningarna och funderade över hur man av så många

vackra färger kunde få fram så enastående grådaskiga nyanser och med

dem måla motiv som var absolut ingenting.

......När hon vände sig om för att se hur målningarna på andra sidan väggen

tog sig ut på avstånd hajade hon till. Knappt hade hon märkt att hon

tagit ett steg bakåt och trampat en elegant äldre dam på tårna då hon, som

paralyserad, fann sig stirrande rakt in i ögonen på en man. En man som hon

aldrig hade sett förr men ändå tyckte sig känna igen. Deras blickar hade

mötts för en knapp sekund, den längsta sekund som någonsin existerat, och

Evy visste att även hon gjort intryck på honom.

......Hon fortsatte vandringen genom de övriga salarna och tittade på målningarna

där utan att se dem. Var hon än fäste blicken såg hon bara mannens bild framför

sig lika klart som hon sett honom i verkligheten alldeles nyss.

......Trött i benen och hungrig gick hon in i cafeterian där hon beställde mat,

entrecote och lättöl, slog sig ned vid ett tomt bord och började äta.

......Efter någon minut kom mannen fram till henne. Han hade en kopp kaffe i

handen och frågade om platsen mitt emot henne var ledig.

......Det svartnade för ögonen på henne, hon blev förvirrad, alldeles yr. Det

var som om blixten hade slagit rakt ner i hennes huvud.

......- Jo, javisst, svarade hon med munnen full av mat. Hon försökte hon svälja.

Men hur hon än svalde tycktes köttbiten som hon tuggade på bara växa i munnen.

Hon tuggade och tuggade, som en idisslande ko tuggade hon utan att köttet

för den skull blev mer söndertuggat. Det var en förfärligt seg köttbit. En sådan

förbannad otur, aldrig någonsin hade hon ätit så segt kött. Det var som att tugga

på gummi.

......Snett emot henne, vid ett annat bord satt en mamma med ett litet barn.

Evy slängde en blick åt deras håll. Flickan som inte var mer än tre år,

högst, åt samma rätt som Evy. Mamman hade skurit köttet i bitar och

flickan åt och tuggade och svalde som folk, medan Evy satt där och gläfste

och bar sig åt värre än en tandlös kamel. När hon äntligen svalt den sista

tuggan, ja den var inte färdigtuggad, kunde hon inte äta mer, tordes inte,

för då skulle hon alldeles säkert sätta maten i halsen.

 

Han hette Christian och drev en reklamfirma som låg på andra våningen

i ett hus på Narvavägen, alldeles intill Djurgårdsbron.

......Hon kunde inte slita blicken ifrån honom. Anletsdragen var perfekta.

Bred haka, rak näsa, munnen sensuell med en underläpp fylligare än över-

läppen. Det vågiga blonda håret som låg lätt bakåtstruket var jämnlångt

och klippt i en rak linje som slutade strax ovanför skjortkragen. Med sitt

filmstjärneutseende och de välskurna italienska kläderna var han manlig-

heten personifierad. Att blicken i de intensivt blå ögonen dessutom gjorde

ett lite svårmodigt intryck och att hans nonchalanta sätt att röra sig på

kunde få henne att ana en klädsam osäkerhet gjorde honom inte mindre

tilldragande.

......Christian ursäktade sig och sa han var tvungen att ringa ett samtal. Men

om hon ville vara vänlig och sitta kvar och vänta på honom? Han skulle

komma tillbaka alldeles strax.

......Christian skulle ha ätit lunch tillsammans med en kund som låtit

meddela att han hastigt insjuknat på bussen på väg till mötet och tvingats

uppsöka en akutmottagning. Så istället för att återvända till firman ringde

Christian sin sekreterare och beklagade att han omöjligt skulle hinna till-

baka före fem. Han hade gjort sig ledig hela eftermiddagen för Evys skull

och frågade, som om han inte redan visste, om hon hade lust att ta en

promenad runt Skeppsholmen.

......Han hade ringt till firman och meddelat sekreteraren att han omöjligt

skulle hinna tillbaka före fem. Han hade gjort sig ledig hela eftermiddagen

för Evys skull och frågade, som om han inte redan visste, om hon hade

lust att ta en promenad runt Skeppsholmen.

......De promenerade långsamt under tystnad. Inte en pinsam tystnad, en

sådan som kräver prat för att dölja osäkerheten. Tvärtom, det var som

om de lärde känna varandras vibrationer bättre utan distraherande ord.

......Han var så artig Christian, talade till henne på gammaldags vis.

......Försynt bad han att få träffa henne igen. Kunde de gå på bio kanske? Han

hade på känn att de skulle tycka om samma filmer, att de hade samma smak.

Fassbinder var intressant, ansåg han. Hans filmer borde hon se. Hade hon

inte sett någon? Hon urskuldade sig med att hon inte haft tid att gå på bio på

länge, att hon haft så mycket annat att göra. Teater.... Men hon kände till en

del filmer som han hade gjort, skyndade hon att tillägga så att han inte skulle

fråga vilka föreställningar hon hade sett den senaste tiden, då hon ju nästan

aldrig gick på teater eftersom hon inte var ett dugg road. Orkade inte igenom

en hel föreställning. Hon brukade få träsmak och ibland fick hon magknip.

"Alexanderplatz", Fassbinders TV-serie, hade hon inte brytt sig om att följa,

berättade hon ivrigt. Skådespelarna var obehagliga och dessutom förstod hon

sig inte på intrigen.

......Men det hade nog varit ett misstag. Hon hade nog inte satt sig in i

händelseförloppet ordentligt. Nej, det var inte handlingen som var så

märkvärdig, ansåg Christian. Det var sättet att använda kameran på, ljuset

och scenografin. Hade hon inte lagt märke till det?

 

Evy kände sig med ens ung igen. Ung och vild som en tonåring med en

glupande aptit på livet och med illusionerna i behåll. Drömmen om det stora

äventyret som väntade bakom hörnet. Borta var den verklighet hon levt i de

senaste åren. Den lugna och sansade tillvaro där allt gick sin gilla gång

och där ingenting oförutsett inträffade.

 

 

I sju år hade de varit gifta, Erik och Evy. Han var, när hon som nittonåring

träffade honom på en jazzklubb i Gamla stan nyskild och far till två små barn,

vilka genast fått Evys hjärta att smälta. Och snart hade hon liksom alla andra

väninnor som skaffat fästman suttit hemma i soffan och stickat på en kofta

med krångligt flätmönster, en beige cardigan som Erik skulle få i julklapp.

......Alla tyckte att hon haft tur som träffat Erik, en snygg och trevlig man.

Artig var han och visste hur man förde sig bland folk. Och själv var hon

inte så lite stolt över att ha en riktig karl vid sin sida, till skillnad mot de

osnutna ynglingar hon dittills gått ut med och som hon aldrig velat ta med

på släktbjudningar eller knappt ens vågat visa upp för sina föräldrar.

......Och barnen, Eriks barn var gränslöst förtjusta i henne. När de kom på

besök blev det alltid fest. Evy var mån om att alltid ha någon överraskning

i beredskap. Hon älskade att ge dem presenter och att hitta på roliga och

spännande aktiviteter som de skulle göra tillsammans.

......De hade det bra tillsammans, Erik och Evy. En bättre äkta man hade

hon inte kunnat önska sig. Han var en duktig bankkamrer och hade goda

chanser att avancera på den stora banken där han var anställd. Själv arbetade

hon som chefssekreterare på ett försäkringsbolag där hon hade en välavlönad

heltidstjänst på trettiosju timmar i veckan. Förutom den korta arbetstiden

gavs där många andra förmåner, längre semester, tillgång till fjällstugor,

billiga försäkringspremier, subventionerad lunch och mycket annat som hon

hade anledning att vara tacksam för. Dessutom trivdes hon alldeles utmärkt.

Hon hade ansvarsfulla och stimulerande arbetsuppgifter och chefen visade

henne uppskattning i form av gåvor, såsom biocheckar, "dinner for two"

och andra små presenter. Arbetskamraterna kom hon bra överens med och

somliga av dem umgicks hon med även på fritiden. De brukade gå ut och ta

en öl tillsammans ibland efter jobbet.

 

En månad hade gått sedan Evy träffat Christian. Sedan den dagen hade de

knappt varit ifrån varandra en enda kväll. Till och med ett par veckoslut

hade de lyckats pussla ihop för att få vara tillsammans.

......Hemma skyllde Evy på övertidsarbete och konferenser. Hon hade tänkt

berätta sanningen så småningom. Men av någon anledning kom hon sig inte

för att göra det.

 

Ett nytt liv hade tagit sin början. En ny värld hade fötts och trängt ut

den gamla. Evy kände inte igen sig själv längre, hon kände inte igen

världen hon levde i. Allting hade förändrats. Hon andades på ett nytt sätt,

njöt av varenda andetag. Hon förnam hur luften drogs in i lungorna och

fyllde dem med frisk och jublande lätthet. Hon njöt av stadsluftens alla

dofter och hon lät sitt sinne villigt lyftas upp till färgrika sfärer där hon

inte vistats på mycket länge, ja, inte så länge hon kunde minnas.

......Staden låg inbäddad i ett skimmer av ljus och allting som fanns i den

syntes henne tydligare och i fler och klarare nyanser än någonsin. Ljudet

från gator och torg klingade rytmiskt i takt med rörelserna av allt som

för tillfället befann sig där. Varat vilade i en atmosfär av sällhet.

......När hon såg sin spegelbild i skyltfönstren, då hon möttes av det nya

självklara leendet, anade hon en stolt beundran i blicken. Aldrig någonsin

hade hon varit så vacker, aldrig hade ögonen glittrat så magnetiskt mot

varje blick hon mötte, varje individ som korsade hennes väg. Helst av allt

hade hon velat stoppa tiden, stanna den så att hon för evigt skulle förbli

den hon just nu var.

......Hon promenerade Götgatan fram längs Björns Trädgård där A-laget

satt på första parkett och roade sig. Hon fortsatte uppför backen mot

Krönet, där stannade hon till en stund och iakttog människorna som

brådskande virvlade förbi. Deras ögon skvallrade om tristess och

sömngångaraktig blindhet inför allt det underbara som fanns i tillvaron.

......Varför såg de så sorgsna ut? så stumma? undrade hon. Varför levde

de inte upp? Varför kände de det inte som hon kände?

......Varenda cell i hennes kropp sprudlade av fullkomlighet. De dansade och

hoppade av glädje över att finnas till.

......Hon ville väcka den, folkmassan som såg varken åt höger eller vänster

utan bara rakt framför sig, som om de skyndade sig igenom en dimma för att

komma ut i ljuset, i vars fokus de redan befann sig men utan att se det.

......Hon ville skära loss deras fastväxta skygglappar, visa på hur underbart

livet är, dela med sig av sin glädje, sin euforiska lycka.

......Men vad hade hon att bjuda dem? Vad hade hon att säga som de inte

hört förr? De hade ju aldrig upplevt det som hon varit med om. Det kunde

man se på dem. Så det var inte att undra på att deras blickar var tomma och

grå och att de verkade ha svårt att gå. Hon tyckte synd om dem samtidigt som

hon förundrade sig över hur hon själv hade kunnat leva så länge utan Christian.

Först nu kände hon att hon var en levande människa, en verklig kvinna. Kvinnan

med stort K.

 

De började planera för framtiden. Så snart Christians våning var färdigrestaurerad

skulle Evy flytta in. Det skulle dröja ytterligare några månader och under tiden

fick han disponera en liten evakueringslägenhet som låg några kvarter ifrån hans

kontor.

......Evy släpade dit mängder av möbelkataloger som de bläddrade i och disku-

terade huruvida Christians omtalade grafiska tryck av Andy Warhol skulle

passa ovanför den ena eller den andra soffan. De hade samma smak Evy och

han, fast Christians var lite elegantare, mer sofistikerad. Han tyckte om

gammal engelsk stil och det gjorde Evy också. Flera gånger hade hon gått in

i George Henshers möbelaffär på Storgatan. De var specialiserade på just

engelska möbler och hon hade valt ut en soffgrupp i chesterfieldstil, en

vacker matsalsmöbel i bok och en bedårande liten byrå att ha som telefon-

bord. Ivrigt väntade hon på att Christian skulle få tid att följa med henne

dit så att de tillsammans kunde besluta vilka möbler de skulle köpa. En vacker

kinesisk matta i Nessims mattaffär på Kungsgatan hade hon också sett ut.

Den hade ett sirligt, lite ovanligt men glatt och lekfullt mönster i gammelrosa

och grön pastell.

 

Evy hade inte berättat för någon om Christian. Hon ville att Erik skulle

bli den första att få reda på hur det låg till. Han skulle ta det nog så hårt

utan att dessutom behöva bli förödmjukad av att få sanningen avslöjad

genom skvaller. Men tillfället då det var lämpligt att berätta sanningen

uppenbarade sig aldrig. Och Erik, som var lika förnöjsam i vardagen

som han alltid brukade vara verkade heller inte misstänka någonting.

Han reagerade inte när hon somnade innan han hunnit lägga sig eller

när hon kom hem så sent att hon stupade i säng. Allt för att slippa den

blöta godnattpussen. Blotta tanken på att han tog i henne var kväljande.

......Känslorna för Erik hade förvandlats, blivit förvridna till oigenkännlighet.

Erik var gammal, tyckte hon, en gammal gubbe med reaktionära åsikter och

förtorkade intressen. Han var inte längre hennes man, snarare en äldre bror

eller en gammal släkting som hon inte ville ha att göra med.

 

Evy och Christian tillbringade all sin tid på tu man hand. Sannerligen hade

de inga som helst behov av något annat sällskap än varandras.

......De gick aldrig ut på restaurang eller på bio. Mestadels höll de till hemma

i Christians bohemiska lilla lya, vilken Evy lyckats få ordning på med nya

gardiner, dukar och en del husgeråd som dessförinnan hade saknats helt och

hållet, bortsett från några korkskruvar, ett par kaffemuggar och en mängd

vinglas som hon diskat upp det första hon gjorde när hon kom dit. Någon

gång hände det att de tog bilen, Evys och Eriks bil, och åkte ut till någon

gudsförgäten plats för att där promenera i skogen i flera timmar. Ofta pratade

de om att hyra en stuga i Roslagen, men det blev aldrig av. Inte heller blev

det något av deras planer på att resa till en romantisk söderhavsö.

 

Snart hade elva månader gått och Christians våning borde ha varit färdig

vid det här laget. Evy blev mer och mer otålig och så snart hon började

tala om den förestående flyttningen svarade Christian undvikande. Ett

irriterat drag kring hans mun gjorde Evy osäker och skamsen över att ha

blottat de jordnära tankar som bröt förtrollningen och som var så fjärran

från deras gemensamma idéer om att leva i nuet, njuta av stunden istället

för att oroa sig för framtiden.

......Men till slut frågade hon honom rent ut, fast mer som på skämt, om han

verkligen ville att hon skulle flytta hem till honom.

......- Hur ska det då gå med alla snygga brudar som jag ska förföra? frågade

han. De skrattade båda, Evy mest. Hon skrattade bort obehaget som hon inte

ville kännas vid. Det var inte ett roligt skämt. Men allt som Christian sa eller

gjorde var bra. Sa han ett skämt så var det roligt, tyckte han illa om något var

det dåligt.

......- Jahahaha, alla dina brudar och alla dina fruar också, sa Evy och de

skrattade igen.

......Strax skulle Evys bild av kärlekgnabbet komma att förvandlas till ett

föraktfullt löje. Om några minuter skulle hon minnas scenen på ett annat

sätt. Hon skulle se Christian skratta åt henne och inte med henne. Ett

hånfullt skratt. Hon skulle se sig själv sitta där i soffan som en skrock-

ande pajas med magen guppande av dumhet.

......- Skämt åsido, sa Evy, nu lite allvarligare. Hon var inte road längre.

Hur ska vi ha det? Ska jag flytta hem till dig eller inte? En stunds tystnad

följde innan Christian helt oberörd och utan att se på Evy när hon dukade

fram kaffe och wienerbröd, svarade att det hade han ingen lust med. ! ? !

Han hade överhuvudtaget aldrig tänkt att det skulle bli så. Hade hon

verkligen trott det? Han tyckte att de hade haft det kul tillsammans men

nu var han lite trött på förhållandet, det var ju samma kör varenda gång.

 

När Evy efter några sekunders sinnesfrånvaro förstått att hon hade hört

rätt trodde hon att han skojade. Han måste ha skojat, men på ett otroligt

klumpigt sätt. Och när hon förstod att det inte var så att han hade skojat

förvånade hon sig över sitt eget lugn. Inte ens ledsen blev hon. Det bara

var så självklart för henne att hon aldrig någonsin skulle kunna återgå till

det meningslösa liv som hon hade levt före Christian.

......Hon hade fått smak på spänning.

 

Tiden tillsammans med Christian hade varit så obeskrivligt underbar

varenda minut av dygnet att existensen av hennes tidigare liv befunnit

sig på ljusårs avstånd. Till och med när de inte var tillsammans fanns

han där, inom henne och runt omkring henne.

.......Hon kunde känna hans doft när hon satt framför skrivmaskinen på

jobbet om dagarna och hon kände hans närvaro när hon tog upp tvätten

ur tvättmaskinen. Och då hon vaknade hemma i sin säng på morgonen

återupplevde hon, skälvande i hela kroppen de stulna stunderna de haft

tillsammans kvällen innan. "Våra kroppar är skapta för varandra", hade

han upprepat gång på gång, med en röst, knappt hörbar och hes av

upphetsning. Hon rös vid förnimmelsen av hans känsliga händer som

långsamt smekte henne över ryggen. Och fortsatte hon att blunda kunde

hon återkalla minnet av en måndagskväll då hon, efter flera dagars frånvaro

åter låg i hans famn. De hade funnit varandra på nytt. Och vid den första

omfamningens utdragna suck var det som om de båda andades ut sitt livs

alla smärtor, bekymmer, meningslöshet för att äntligen ha återkommit till

Paradiset.

......Christian hade varit omedveten om sin egen njutning av stundens hetta.

Inte heller visste han om sin oerhörda tillfredsställelse över att så smidigt

finna de rätta orden i det rätta ögonblicket, orden som tog en bråkdels

sekund att uttala. Så enkelt var det att säga dem att han knappt ens behövt

röra på läpparna. Varken hans läppar eller käkben behövde ansträngas för

att åstadkomma det jordskred som inte var möjligt men som ändå omvandlat

Evy sinne och kropp till en brinnande vulkan.

......Det var han som var meningen med hennes liv, det visste hon nu. Det

kunde inte vara på annat sätt. Hon hade funnit livet genom honom. Han var

för henne livets ögon, såsom synen som återvänt till den som varit blind.

Aldrig hade hon anat att en man kunde väcka så starka känslor hos henne,

en åtrå som hon inte ens i sin vildaste fantasi drömt om att äga. Hon hade

äntligen funnit sin tvillingsjäl, den man som ödet hade avsett åt henne.

Ödet hade fört dem samman därför att det ville sig så, därför att de var

sammansvetsade, hörde ihop sedan tidernas begynnelse. Det var ingen-

ting som vare sig Christian eller Evy kunde ändra på. Det bara var så att

en högre makt, något som var större än de själva hade bestämt att det så

skulle vara. Och nu var tiden kommen för deras återförening.

......Ååh, så länge hon hade fått vänta på honom, den ende rätte.

 

Så småningom kom det fram att Christian var lyckligt gift och hade två små

barn som han älskade över allt annat. Den lilla lyan, som han hade fått

rivningskontrakt på hade han skaffat enbart i syfte att nyttja som tillhåll

för stunder som dessa med Evy.

 

Han hade berättat allting på ett oengagerat men sakligt sätt, ungefär som

när man talar om att kaffet är slut och affären har stängt för dagen.

......Samtidigt hade han också börjat visa omtänksamhet gentemot Erik.

Mumsande på ett färskt wienerbröd föreslog han Evy att nu gå hem till

Erik och muntra upp honom lite grann, så att även han kunde få njuta av

hennes nyvunna erotiska färdigheter.

......- Jävligt goda wienerbröd de har på Tösses. Ska du inte ha ett? frågade

han och tog en tugga till.

......Evy gick in på toaletten och kräktes.

 

När sorgen hade lagt sig kom ilskan, hatet. Ett ursinne som hon aldrig anat

kunde bo i henne vällde upp och svämmade över som en explosion av

bubblande lava. Med en blandning av välbehag och olust lät hon känslorna

hämningslöst ta makten över sig.

......Han, som så iskallt och beräknande hade låtit henne bedra och, om hon

inte varit så feg överge sin man, bara för att få ha lite kul. Han gick nu

omkring mätt och belåten och sprätte på sin firma och var nöjd med hur

väl han hade ordnat sitt liv.

......All den kärlek som hon givit honom hade han hånat och spottat på. Rakt

in i hennes hjärta hade han spottat. På några sekunder hade ett helt års liv

förintats. Han hade tagit det ifrån henne. Hokus, pokus, hade han sagt och

allt vackert som varit hade aldrig varit. Den eld som aldrig brunnit hade

slocknat. Den människa hon var när hon varit tillsammans med Christian,

"Kvinnan", "Gudinnan", "Hon, den enda på jorden", försvann i ett slag och

blev till ett stort äckel. "Kvinnan" blev en kladdig sirapsgelé som han nu

skrubbade sig ren ifrån. "Gudinnan" föll och avslöjades som en narr. Och

kvar av "Hon, den enda" var ett enda stort hån.

......Nu förstod hon att hans idé, om att de hade det bäst tillsammans när de

var alldeles ensamma och utan störande inslag, endast var en simpel och

smart anledning att inte vilja bli sedd ute tillsammans med henne.

......Jo, han var smart, det var han. Men den som smartar sist smartar bäst,

eller vad det heter.

 

Ingen av deras respektive vänner eller bekanta hade känt till deras förhållande

och ingen annan heller. Huset där Evy och Christian tillbringat så många ljuvliga

stunder tillsammans hade blivit rivet. Där fanns nu en provisorisk parkeringsplats.

......Evy smidde planer. Jakten på spänning började få en makaber karaktär.

 

..............................................II

 

Det hade blivit en härlig vinter med massor av snö som glittrade likt diamanter

när solen stod som högst på himlen.

......Evy ringde upp Christian på hans direktnummer till firman och sa att hon

tyckte att det var synd att de skulle skiljas så här abrupt. De kunde väl träffas,

bara en liten stund och prata lite grann i lugn och ro. Christian hade inte tid,

förstås. Han hade ingen lust att träffa henne alls.

......Evy bönade och bad om att han åtminstone kunde offra en lunch för

henne. Hon lovade att ordna en god picknickkorg som hon skulle ha med

sig tillsammans med kandelaber och levande ljus. De kunde sitta i nysnön

vid någon glänta ute på Djurgården och äta matsäcken där.

......Christian gav med sig.

......Han var jäktad, ville ha picknicken undanstökat så fort som möjligt. Han

var demonstrativt nonchalant, som för att visa henne att det inte var lönt

att tjata om liknande träffar i fortsättningen.

......Christian åt lite kyckling, drack upp sin öl och slängde i sig kaffet. Evy

åt långsamt på en bit painriche medan hon uppmärksamt iakttog honom.

......När Christian ätit färdigt var det Evy som bröt upp. Hon packade noggrant

ner alla rester i korgen och lät ingenting ligga kvar i snön.

......De skildes. Evy tog bussen och Christian ville, trots att det börjat

snöa ymnigt ta en promenad tillbaka till kontoret.

Evy satte sig längst bak i bussen där det var alldeles tomt. Diskret tog

hon av sig stövlarna och satte på sig ett par andra stövlar som hon haft

med sig i en plastkasse. När hon steg av bussen vid Åhléns tänkte hon

först slänga de gamla stövlarna i en papperskorg, men istället tog hon

tunnelbanan ut till Alvik och promenerade därifrån till ett nybyggt område

där hon något år tidigare hade varit och hälsat på en arbetskamrat.

......Hon gick in genom en port, inte den där arbetskamraten bodde, utan i

några hus längre bort. Där öppnade hon dörren till sopnedkastet och kastade

ned påsen med stövlarna i tillsammans med servetter, papperstallrikar,

plastbunkar, plastmuggar och plastbestick.

......Arbetskamraten hade berättat för henne om det moderna sopnedkastet där

soporna drogs direkt bort till en för hela området gemensam avfallsmaskin

där de omedelbart förstördes.

......På väg tillbaka till tunnelbanan promenerade hon långsamt på en igensnöad

skogsstig. Doften av snö försatte henne i en fridfull stämning. Allt var tyst och

stilla. Tiden tycktes inte finnas till. Luften stod stilla liksom snön och allt som

fanns under den och ovanpå. Inte en levande själ syntes så långt ögat kunde nå.

Allt vilade i oskuldens behagliga Törnrosasömn.

......Hon tyckte om att lyssna till knarrandet i snön när hon pulsade fram på

det vita orörda snötäcket och hon njöt av att se hur de vackert snötyngda

trädgrenarna i eftermiddagssolens sken förvandlade den vardagstrista om-

givningen till ett underbart sagolandskap. En tigande gråsparv satt på en

gren och tittade förundrat på henne. En vinterglad ekorre hade bromsat

upp sin framfart uppför en tall. Den stod där som förstenad och glodde

henne rakt i ögonen med sin vänliga blick.

......Så tog hon tunnelbanan till Farsta, handlade lite färska grönsaker på

torget och köpte en kvällstidning på vägen hem. Innan hon började med

maten diskade hon noggrant ur termosen flera gånger med ett starkt

rengöringsmedel.

 

Två dagar senare kunde Evy läsa i tidningen att en trettiosjuårig man vid

namn Christian Berggren, ägare av Christian Berggrens reklamfirma på

Narvavägen i Stockholm, hade hittats död i trappuppgången alldeles

utanför sitt kontor.

 

Ytterligare några dagar senare kunde hon läsa att obduktionen av honom

visat att han hade blivit förgiftad av ett koncentrerat insektsmedel. Ett medel

som han omöjligt kunnat få i sig av misstag. Det fanns, enligt polisen inga

tvivel om annat än att han hade blivit mördad. Polisen sökte nu alla Christian

Berggrens bekanta och de var mycket angelägna om att få kontakt med

vittnen som sett honom någon gång under tisdagen.

......Många var förtvivlade andra chockade. Affärsbekanta kände obehag,

funderade i tysthet över hur långt deras projekt var komna. Speciellt en kund,

som anlitat honom för en stor reklamkampanj retade sig på att allt blivit

uppskjutet på grund av en maginfluensa. Om han inte hade låtit sig trugas

i den där räksmörgåsen till morgonkaffet hade allt varit klart nu, tänkte han.

Aldrig mer skulle han vara artig mot den tjatiga telefonisten, som med bulliga

armar tyckte det var synd att slänga smörgåsen.

......Men han hade ingen aning om att reklamkillens död kunde ha något med

hans velighet att göra. Att om han inte ätit den där förbannade räkmackan

hade de träffats på Moderna museet den där vackra vårdagen i april.

Evy blev uppspelt och Erik var glad att se henne så tillfredsställd helt

plötsligt. Hon hade varit lite frånvarande en tid men det hade han inte

tänkt på förrän nu då förändringen skett.

......Dock hade han uppmärksammat att Evy var lite lynnig den senaste tiden.

Ena dagen kunde hon, helt utan orsak komma hem och stråla av glädje

medan hon nästa dag var splittrad och orolig, också det utan någon synlig

anledning. Kanske hade hon en släng av mano-depressivitet, tänkte han.

......Men nu var hon alltså jublande glad och började bjuda hem folk allt

oftare. Hon ville att de skulle ge sig ut i sällskapslivet igen, att de skulle

ha det så som det hade varit i början av deras äktenskap, då de knappt

suttit ensamma hemma en enda kväll.

 

Drygt ett halvår efter picknicken ute på Djurgården kunde Evy läsa i tid-

ningen att mordet på den framgångsrike reklammannen Christian Berggren

ännu var ouppklarat men att polisen fortfarande arbetade efter intressanta

teorier och nu ansåg sig vara nära att lösa fallet.

 

Ibland går Evy förbi Christians kontor där hon aldrig varit på besök. Hon

ser upp mot fönstret till hans rum och skrattar. Så går hon vidare till

parkeringsplatsen där deras kärleksnäste låg. Hon ställer sig där också

och skrattar högt.

 

En dag, närmare bestämt på dagen ett år efter picknicken, föreslog Evy att

Erik och hon skulle åka ut på Djurgården och ha en liten picknick där.

......Sagt och gjort. De tog 47:ans buss vid Klarabergsviadukten och åkte till

ändhållplatsen vid Valdemars udde. Därifrån promenerade de längs en av

de många stigarna för att finna ett lämpligt ställe att slå sig ner och äta sin

matsäck på.

......De satte sig på exakt samma plats där Christian och Evy hade ätit sin

sista måltid tillsammans. Evy dukade upp samma sittdynor, samma termos,

grillad kyckling, samma sorts öl och kaffe. Hon hade till och med gått runt

i flera affärer för att få tag på likadana papperstallrikar och plastmuggar som

hon hade haft med sig förra gången.

......De satt länge tillsammans och njöt, Erik och hon.

......- Tänk att man inte gör så här oftare, sa Erik. Det är ju underbart att sitta

ute i snön och äta.

......- Det finns inget underbarare i hela världen, svarade Evy.

 

Ytterligare något år hade gått och Evy började få tråkigt.

......En dag gick hon in i en telefonkiosk. Hon hade handskar på sig och

slog numret till Christians fru. Hon hade lagt sin halsduk över luren,

förställde rösten och sade på dalmål:

......- Jag är mördaren. Och så lade hon på luren.

......Nu kände hon sig uppiggad igen. Hon gjorde om proceduren några gånger

med några veckors mellanrum. Återigen kunde hon läsa i tidningen om

mordet på Christian Berggren. Polisen sökte nu efter personen bakom den

anonyma rösten, någon som hade anknytning till Dalarna.

......Men hur skulle de bära sig åt? De hade inte en chans.

......Evy slutade upp att ringa.

 

När det hade gått ett år till och Evy åter igen börjat bli uttråkad satte hon

igång att skriva brev till Christians fru. Hon adresserade inte breven i

fruns namn, utan hon skrev: "Till Christian Åke Berggrens änka". Och i

breven skrev hon bara tre ord: "Jag är mördaren". Hon gjorde inga större

ansträngningar för att dölja vem som var avsändaren. Klippte inte ut bok-

stäver ur tidningar och sådant som utpressare och andra skurkar i filmer

brukar göra. Utan med händerna instuckna i bomullsvantar tog hon vanligt

kopieringspapper och skrev på sin IBM-maskin som hon hade på jobbet, en

sådan som det fanns tiotusentals av bara i Stockholm. Sedan sände hon iväg

breven ifrån brevlådor i olika delar av stan.

......Och strax fick hon läsa i tidningen om mordet och om de anonyma breven.

 

 

Erik skulle fylla fyrtio år till våren och efter en del diskussioner om hur

de skulle fira födelsedagen kom Evy på att hon ville bjuda honom på en

resa till London och fira hans födelsedag där.

 

London var sig likt. Ingenting hade förändrats på de femton år som gått

sedan Evy var där senast. Förutom priserna förstås. Svenska kronan var

inte längre lika mycket värd som förr och dessutom hade nästan allting

blivit dyrare vilket gjorde att en del av charmen hade försvunnit.

......Då, när hon var där förra gången hade hon lyckats övertyga sina för-

äldrar om att hon absolut måste få åka på en språkresa till Brighton under

sommarlovet. I annat fall skulle hon få mycket sämre betyg i engelska

än alla andra klasskamrater, som allihop, i alla fall två stycken, skulle

få åka dit. Men när hon väl var där och det var meningen att hon skulle

lära sig språket var det Swinging London som gällde med sena hålligång-

nätter tillsammans med bleka engelsmän, skotsk whisky och ginger ale.

 

När de gått och lagt sig i dubbelsängen på hotellrummet berättade hon för

Erik om hur det hade varit då och han lyssnade intresserat. Och då de hade

släckt lampan och sagt godnatt till varandra och Erik vänt sig om för att

sova var hennes tankar fortfarande kvar vid dåtiden, då för länge sedan.

Hon tänkte på hur det var strax innan hon träffade Erik.

 

Evy hade rest på semester tillsammans med sin kompis Yvonne. De hade

åkt till Kanarieöarna, Playa del Ingles. Och där hade de liksom de flesta

andra blondiner, unga som gamla, blivit flitigt uppvaktade av mer eller

mindre oseriösa kavaljerer.

......Evy, som dittills bara träffat gråa och trista typer tyckte att det var

spännande med dessa lekfulla och lättantända män. Inte för att killarna där

hemma inte blev upphetsade. Men gnistan fanns mest på det intellektuella

planet. Det snackades och det älskades för fulla muggar, men passionen

saknades liksom fantasin. Hon kunde se dem alla som stöpta i en form.

Hyggliga träbockar som kunde allt om sexualteknik och som tyckte, med

mungiporna nerdragna, att det var helt naturligt att hoppa i säng, sådär bara

som kompisar. Det var inget märkvärdigt alls. Nej, tvärtom. Det var viktigt.

Ja, viktigare än allt annat i livet var att ha sex. Med vem som helst. Spelade

ingen roll om man gillade varandra eller inte, om man attraherades av varandra

eller inte, huvudsaken man hade sex. Som fungerade. Med en del fungerade

det och med andra fungerade det inte och dem som det inte fungerade med

slängde man på sophögen. Det var viktigt att man mådde bra och bra sex mådde

man bra av, såvida man inte var en onormal stackare vill säga, eller nunna. Och

nunnor, det var sådana som inte gjorde annat än att inte ha sex. Ja, det var det

enda de gjorde, förutom att de rodnade ibland förstås och blev alldeles till sig

av förskräckelse ifall de fick se en snopp, på en munk, som tillbringade all sin

tid med att längta och trängta efter en sexig brud utan kläder. Hahaha hohoho

hihi ohahahahah ohahaha ohaha.

......I kontrast till tankegångarna där hemma blåste atmosfären på den spanska

ön under Afrikas himmel friska fläktar över henne. Hon mindes hur hon dan-

sade med eldiga spanjorer, de flesta äldre än hon och mer erfarna, och hur hon

i rytmerna av "Yes Sir, I can boogie" eller softa spanska toner njöt av att elda

upp deras redan brinnande kroppar mer och mer, egga dem ända tills hon hade

fått dem stirrögda och så svaga i knäna att de knappt kunde stå på benen, medan

hon själv stod där liksom vid sidan om och såg på.

 

Evy hade inte riktigt förstått sig på det där med sex. Tyckte att det var långtråkigt

och besvärligt. Hade inte så mycket erfarenhet heller.

......Och aldrig hade hon kommit ens i närheten av den himlastormande lycka

som alla talade om och som de flesta upplevt redan före konfirmationen.

......När svetten lackade och klump, klumpediduns kluns de kom varandra så

nära som två människor bara kan, då kunde hon sakna honom och undra

varthän han tagit vägen. Och när han väl landat och närvarade hos henne

igen hade hon kommit att tänka på annat.

< Den erotiska leken roade henne dock. Den tröttnade hon aldrig på.

Tvärtom. Men så snart det började hetta till, så snart han ville mer än hon,

när det blev allvar, ville hon stanna kvar där i leken ett slag för att sedan,

lätt som en vind, med en fjärils vingar fly bort, upp till en trädtopp och

sitta där konserverande minnet av sin upplevelse och bevara illusionen

av mannens eviga längtan efter henne.

 

Kvällen innan de skulle resa hem hade Evy och väninnan gått ut på ett flott

hotell för att äta god mat, dricka gott vin och dansa till levande musik.

Så snart orkestern börjat spela blev Evy uppbjuden av en man som efter

några danser, flåsande av upphetsning viskade i hennes öra att han bodde

här på hotellet i rum nummer nitton. Han bad henne i en befallande ton

att diskret lämna restaurangen vid midnatt för att sedan osedd ta sig upp

till hans rum.

......Mannen, en medelålders bankdirektör från Madrid skulle duscha, krypa

ner i sängen, släcka lampan och låta dörren stå olåst så att Evy bara hade att

kliva rakt in i rummet och hoppa ner under täcket hos honom där han låg

lidelsefullt väntande på henne.

......Evy hade sagt varken ja eller nej, men hennes blick hade fått honom att

tro att hon var med på noterna.

......När sedan nästa eldige kavaljer bjöd upp henne och flämtande, så att det

kittlade henne i örat, frågade på vilket hotell hon bodde, sa hon med hes röst

att hon bodde här på hotellet i rum nummer nitton och att hon snart tänkte gå

up......p och lägga sig i den mjuka breda sängen och låta dörren stå olåst.

Dubbelvikta av skratt skyndade Evy och Yvonne tillbaka sitt hotell. De

ville komma i säng i tid eftersom transferbussen till flygplatsen skulle gå

redan klockan halv sju nästa morgon.

 

Nu, över ett decennium senare när Evy låg vid sidan om sin rofyllt snusande

Make, kunde hon inte låta bli att irritera sig över att hon aldrig fått veta

upplösningen av dramat på rum nummer nitton. Men hon kunde för sin inre

syn se hur den av åtråhet uppjagade mannen, tyst som en mus smugit sig in i

det mörka rummet, slitit av sig alla kläderna och ålat sig ner i sängen där den

andre mannen låg trånande på rygg med öppna armar och ben.

 

De tog väl vara på tiden i London. De åkte ut till Wimbledon för att se på

tennis, de gick på teater, på museer, de åt spännande maträtter på orientaliska

restauranger, de flanerade på Londons gator och i parkerna, och så snart det

började regna gick de in på en pub och drack 'a pint of Light and bitter'.

......Londonvistelsens slut började närma sig och ikväll skulle de resa hem.

Flyget tillbaka till Stockholm skulle gå klockan åtta.

......Erik som älskade fotboll ville gärna hinna med att se en engelsk ligamatch.

Eftersom Evy inte var intresserad av fotboll föredrog hon att gå och shoppa

på Oxford Street.

......Hon gick in på Marks and Spencer för att köpa kosmetika. På väg till

parfymdiskarna passerade hon pappersavdelningen och en blixtsnabb idé

fick henne att vända om och gå tillbaka till pappersvarorna och köpa

brevpapper, kuvert och linjal. Kosmetikan hade hon redan glömt.

......Hon återvände till hotellet där hon beställde upp svart kaffe och cheese

cake på rummet. Med hotellets reklampenna skrev hon adressen på kuvertet.

För varje streck i varje bokstav använde hon sig av linjalen. Runda bokstäver

fick bli kantiga. På samma sätt skrev hon de tre orden, "Jag är mördaren",

på brevpappret. Så klistrade hon igen kuvertet, stoppade ner det i ett fack i

handväskan och drog igen dragkedjan för att sedan skicka iväg det ifrån

Gatwick.

......En fönstertittare i huset mitt emot iakttog henne när hon satt vid

skrivbordet och vred och vände på linjalen. Han måste ha undrat vad hon

höll på med egentligen, om hon var en arkitekt kanske, eller designer. Han

skulle bara veta, tänkte hon och lutade sig behagfullt tillbaka mot stolsryggen.

 

När de kom fram till flygplatsen och Evy fick se den långa kön framför

incheckningsdisken för resande till Nairobi fick hon en annan idé.

......Hon bad Erik gå före för att ta plats i deras kö medan hon själv skulle

gå och köpa några vykort.

......Snabbt gick hon fram till en färgad man som stod längst bak och väntade

på att checka in sitt bagage till Nairobi. Hon bad honom ta med sig brevet

och posta det först när han kommit in till stadens centrum. Hon gav honom

två pund till frimärken och förklarade sitt agerande med att hon ville skoja

med en vän.

 

När de varit hemma i två veckor läste Evy i tidningen att polisen nu fått

upp ett nytt spår på mördaren. Interpool hade kopplats in. De ville dock

inte avslöja några detaljer men man trodde att mördaren snart skulle kunna

gripas.

 

Sedan hände ingenting och polisen hittade, trots intensifierad spaning

ingen mördare.

 

Nu hade Evy fått nog av att skriva brev och ringa fåniga samtal. Det

Var inte så spännande längre då det ju var alldeles uppenbart att polisen

aldrig skulle hitta något sätt att komma henne på spåren.

 

 

Men så en gråkall hösteftermiddag, när håret stod på ända och hyn var röd

och torr och händerna nariga och när hon trodde att hennes lust att gäcka

polisen var förbi, fick hon ett infall att skicka ett kuvert till polisen. Ett kuvert

utan innehåll. Ingenting annat än boxnummer och postadress skulle stå. Hon

hade kommit på den fantastiska idén att klart och tydligt sätta dit sitt fingeravtryck.

......Hon skrev adressen på sin röda IBM-maskin, färgade in en bit papper med

en mjuk blyertspenna, smörjde in pekfingret med lite fett, drog det fram och

tillbaka över blyertssvärtan och satte ett grått fingeravtryck på baksidan av

kuvertet, på den plats där avsändaren skulle stå.

......Med några behagliga rysningar utefter ryggraden var hon fräck nog att

posta brevet i en brevlåda som låg bara runt hörnet om arbetsplatsen, för

att strax därpå, skälvande av fruktan undra om hon var riktigt klok egentligen.

< Hon sov dåligt några nätter och ögnade oroligt igenom tidningarna de

närmaste dagarna. Men ingenting fanns där att läsa om något fingeravtryck.

 

..............................................III

 

Åren har gått. Det är snart tjugofem år sedan som Evy och Christian hade en

picknick ute på Djurgården. Brottet är så när som preskriberat. Och tiden då

Evy skrev anonyma brev är sedan länge förbi.

......När hon någon gång tänker på Christian syns han och deras möten henne

som en overklig dröm. Hon minns att hon då förstod uttrycket "att gå som på

moln", för det var så hon hade upplevt det. Men känslan som hon hade haft

när hon "gick som på moln", kan hon inte längre erinra sig.

......På kvällen innan hon somnar händer det ibland att hon återkallar minnet

av Christian. Hon ser hans ansikte, ser in i de klarblå ögonen. Hon försöker

minnas hur han såg på henne, hur han förhöll sig till deras förhållande. I det

nyktra perspektivets backspegel ser hon att bakom den hungrande blicken

dolde sig spänning, njutningslystnad och erotiska förväntningar. Överraska

mig", ville blicken säga. Christian visste att han var oemotståndlig och njöt

av det. Han njöt av sin egen uppenbarelse och älskade att bli åtrådd. Men i

hans blick saknades den stilla, nästan omedvetna kärlek som fanns i Erik ögon,

de som såg henne, hela henne. Den varma blicken som log åt skavankerna och

som älskade henne i all skröplighet.

 

De lever ett stillsamt liv tillsammans, Evy och Erik. Båda arbetar hårt,

så de är trötta om kvällarna. För trötta för att ta sig för med något

annat än att slå sig ner framför TV:n och koppla av. På helgerna åker

de helst ut till sitt smultronställe, den vinterbonade sommarstugan som

ligger invid en havsvik ute i Roslagen. Där finner de frid och harmoni.

Där ägnar sig Erik åt sin gamla och länge ouppfyllda dröm att måla i olja.

Där pysslar Evy med lite av varje. Hon syr, syltar och saftar, pyntar,

målar och klär om gamla möbler som de köpt billigt på auktioner eller

hittat i containers och soputrymmen. Hon tar långa promenader i skogen,

ibland tillsammans med Erik men ofta går hon för sig själv och filosoferar.

Några problem med att få tiden att gå har de inte. Det finns alltid något

som behöver göras på stugan; snickras, lagas eller målas om. De umgås inte

längre lika flitigt med sina vänner. Även de jobbar hårt på sina karriärer

och ingen hinner med så mycket annat än att tillgodose alla sina "måsten",

sånt som borde göras och bli gjort.

......Och barnen, Eriks barn, har vuxit upp och skaffat sig egna intressen.

Deras tid är fylld av studier, arbete och umgänge med sina egna vänner.

 

Vid lunchen på jobbet en dag fick Evy ont i magen. Doften av stekt kyckling

fick det att vattnas i munnen på henne. Men innan hon hunnit sätta gaffeln i

kycklingen blev smärtorna så svåra att hon tvingades lämna maträtten orörd

och rusa tillbaka till kontoret. Hon vände och vred på sig, lutade sig framåt

och bakåt och i sidled. Och då värken inte gick över ringde hon efter en taxi

och åkte hem.

......Värken tilltog och när Erik kom hem och såg henne ligga kvidande på

sängen körde han henne genast till sjukhuset där det konstaterades att hon

led av akut blindtarmsinflammation.

 

Tidigt nästa morgon när hon höll på att vakna upp ur narkosen började hon

svamla en massa osammanhängande ord. Plötsligt sade hon klart och tydligt:

......- Jag är mördaren. Hon upprepade det några gånger och en sköterska som

kommit fram till sängen frågade vem hon hade mördat.

......- Det är jag som har mördat Christian Berggren, sa hon.

Sedan somnade hon om och vaknade så småningom upp utan att minnas

någonting av vad hon sagt.

......Sköterskan som var van vid att lyssna till många konstigheter i uppvak-

ningsrummet hade dock aldrig hört något liknande. Hon hade tänkt berätta

om det för sina kollegor om inte annat som var viktigare att prata om just

då hade dykt upp.

 

Sjuksköterskan hade sånär glömt bort händelsen då hon ett par månader

senare satt och pratade med några arbetskamrater vid lunchbordet. En av

läkarna talade om att han som ung medicinare hade fått vara med om att

obducera en man som blivit giftmördad och om vilket det hade skrivits en

hel del i tidningarna på den tiden. Han berättade att han hade skrutit för

sina vänner om att han hade varit med om att obducera den där Christer

Bergman eller vad han hette.

......Sjuksköterskan hajade till. Hon försökte berätta om vad en av hennes

patienter hade pratat om när hon vaknat upp ur narkosen för några månader

sedan. Men hon hade svårt att överrösta bullret när stolarna började skrapa

mot golvet. Lunchrasten var slut och alla reste sig samtidigt och skingrades

åt olika håll.