<

 

 

...............................LASARETTET

 

 

 

Sex månader gammal var hon, hon som låg i en alldeles egen sal på sjukhuset

för sjuka barn.

 

Hon kände behag där hon låg i sin säng och väntade på att bli väckt av den

snälla sjuksköterskan som alltid smekte henne så mjukt på kinden och på

pannan upp emot huvudet och som när hon gått därifrån lämnade kvar en

doft av puder och frisk eau de cologne.

......Sedan skulle den ljusa och glada doktorn komma in och bullrande prata

med henne. Han talade alltid till henne som om hon skulle förstå vad han

sa, trots att han visste att hon ingenting förstod.

......Med sina kraftiga händer skulle han ta i henne, varsamt men bestämt och

titta noggrant på varje del av hennes kropp.

......När han undersökte henne var hon för honom det allra viktigaste som

fanns i hela världen.

 

Ibland var där många människor i vita rockar som alla med stort allvar

iakttog henne och intresserat diskuterade om hur hon skulle kunna bli,

utifrån hur hon nu var, i jämförelse med hur hon hade varit.

 

Alla hade de sin egen doft, sitt eget sätt att röra sig på och sitt alldeles egna

sätt att tala på. Hon kunde redan, innan någon hunnit stiga in i salen höra på

stegen ute i korridoren vem av alla hennes beskyddare som var i antågande.

 

Det fanns speciellt en doktor, ja, han var professor, som en gång i veckan,

tillsammans med de övriga doktorerna och sköterskorna undersökte henne,

och som hon var alldeles särskilt förtjust i. Han skulle senare, längre fram

i tiden, i söndagsskolan, komma att bli den som hon skulle se framför sig

när hon bad till Gud, när hon fruktade Gud, när någon hotade med att Gud

såg vad hon gjorde även om ingen annan såg det.

......Kanske tyckte hon om honom så mycket därför att alla var så vördnads-

fulla inför honom eller var det kanske för att han var en så god och vis

gammal man.

 

Då hon var ensam där inne i rummet kunde hon fixera blicken på väggen

och ivrigt vänta tills den alltid pålitliga solstrimman kom indansande för

att stanna där en stund och göra henne sällskap. När någon av hennes kära

vänner kom in i rummet ville hon att de skulle hälsa på solstrimman, de

också. Men de tycktes aldrig uppfatta den. Och när hon ansträngde sig för

att få dem uppmärksamma på den så tittade de på henne med ett förundrat

leende och tyckte att hon var en alldeles speciell liten bebis.

 

På söndagarna kom det folk och hälsade på. Det var folk som stod henne

nära, människor hon tyckte om och som hon kände väl. Men hon blev orolig

av deras närvaro och ville inte äta när de varit på besök.

......Det var hennes oroliga mamma och hennes likaledes oroliga storasyster

som gjorde henne illa till mods.

......Mamman, som gick klädd i gamla grå och ovädrade kläder såg alltid

bekymrad ut och andades tungt och uppgivet. Och var gång hon blev

omfamnad av mamman grät hon av medlidande och av skuld.

......Hon visste att mamman ville äga henne, knyta upp henne, binda henne till

sig. Men själv föredrog hon att vara hos de snälla och trygga människorna

på sjukhuset.

......Storasystern som var sex år gammal förstod inte varför mamman var orolig.

Hon förstod inte vad det innebar att hennes lillasyster var svårt sjuk och kanske

skulle dö. Hon förstod inte vad det skulle göra för skillnad för henne och hennes

mamma om systern dog. Men orolig var hon likväl. Hon bar på sin mammas oro,

liksom för att hjälpa till och för att vara delaktig.

......När mannan och storasystern kom in i sjuksalen hade de, som en trogen

följeslagare, en egen värld med sig. En helt annan värld än den som fanns

där innan. Och den världen stannade kvar en stund efteråt, när de redan

lämnat sjukhuset och gått hem. Den var helt olik den andra världen, den

där doktorerna, som hade kunskapen och makten fanns, och sjuksköterskan,

som ännu inte var förlovad och hade framtiden för sina fötter. En framtid

som såg ljus och luftig ut och som doftade vår.

......Solen tycktes aldrig vara uppe då mamman och storasystern kom på besök.

De kom alltid med solnedgången. Solen hade makat sig undan för att lämna

plats åt dem när de kom med dunklet och sorgmodigheten. Deras röster var

monotona, mammans stämma trött, huvudvärks-trött, sömnlösa nätter-trött,

och hennes händer var skrovliga och luktade skurtrasa, samtidigt som de

var mjuka och fulla av ömhet.

 

Varje gång mamman och systern varit på besök blev hon nedstämd. Sinnet

Blev tungt, en klump lade sig i bröstet och fötterna slutade upp att sparka.

......Mamman hade inte förstått att det var en ljus värld hon kommit in i där

på sjukhuset. Det var för att hon inte förstod det som hon förmörkade den.

Hon trodde att världen såg ut så som hon såg den, därför såg hon inget ljus

och därför skymde hon också ljuset för barnet och för hennes storasyster.

......Storasystern hade klätt sig i sin mammas ledsnad. Till och med kläderna

var mammans. Kappan, kjolen och blusen var omsydda så att det skulle passa

storasystern. Och nu stod hon där vid sängkanten, snällt, med fötterna samman,

i mammans omsydda kläder.

......När hon låg där i sängen ville hon inte se på sin syster. Hon ville inte

se hennes ansikte, ögonen. För i hennes ögon såg hon sig själv, det själv

som inte fanns där innan hon sett sin syster för första gången och det

själv som hon heller inte ville kännas vid. Hon ville inte bli den bild som

hennes syster såg när hon tittade på henne, ville inte bli sedd av den blicken.

Men hon kunde inte göra motstånd, visste inte hur man gjorde och inte heller

visste hon vad det var för någonting hos systern som störde henne. Och det

visste inte systern heller och inte mamman och inte sjuksköterskan. Nej,

ingen visste hur det var. Det bara var så att hon blev beklämd av att se sin

storasyster.

......Och mamman, hennes kära mor gav henne dåligt samvete för att hon inte

kunde göra henne glad. Hon borde bjuda henne glädje och inte fruktan. Hon

ville förvandla smärtan i hennes anletsdrag till rofyllt lugn. Men hon visste

inte hur. Nyss kunde hon allt, visste allt, hade inga begränsningar. Bara en

tanke, ett pip, så var allt som hon ville. Men nu låg hon där i sin säng och

hade dåligt samvete över att hon inte kunde hjälpa sina kära, att hon hade

tappat bort förmågan, inte hittade vägen. Det kändes som om hon höll på att

svika ett löfte som hon aldrig hade givit.

 

Luften i rummet tätnade. Hon fick svårt att andas. Armarna och benen rörde

sig på ett sätt, som om hon försökte tränga sig ut ur ett skal. Ett osynligt skal

som tycktes finnas där bara när mamman var på besök. Ett nät, vävt i hemmets

lugna vrå och som mamman lindat in henne i. Ett nät som gjorde henne livlös

men inkapabel att dö. Hon ville bli fri från nätet. Hon ville bli av med det nu.

Ty var gång mamman var där och spann på nätet blev det allt tätare och mer

ogenomträngligt. Hon var på väg att bli så inkapslad i det nu att hon snart inte

kunde vara utan det, att tyngden i bröstet skulle bli ännu tyngre om nätkapseln

omkring henne upplöstes och försvann.

 

Hon kunde inte göra sig fri från mammans oro och kvävande omsorger. Hon

kunde inte överge sin storasyster. Hon visste att hon hade ansvar för dem.

Hon måste vara hos dem, det var hennes plikt. Den harmoniska personalen

på sjukhuset som gav henne så mycket liv och lust behövde henne inte lika

mycket som hennes nervösa mamma och enfaldiga syster.

 

Liten var hon, men en insikt som en gammal gummas, om att plikt går före

egen lycka, hade hon. I alla fall så länge hon var så liten som hon var.