<

 

 

 

 

 

 

 

 

........................ FLICKAN I SKOGEN

 

 

 

Hon hade levt på jorden i två år och nu satt hon på en sten ensam i skogen.

Hon hade blivit satt där på stenen av sin älskade mor som utan att säga

ett ord försvunnit därifrån och lämnat henne åt ödet.

......Med ett förmanande finger hade modern, redan innan en antydan till

tanken om att springa ifatt henne hunnit ta form, vänt sig om för att

hejda barnet i språnget.

......Hon visste att det inte var lönt att ropa efter sin mor hur högt hon än

Skulle ropa. Modern skulle inte återvända till henne ens för att ge henne

stryk.

 

Stryk hade hon fått varje dag så länge hon kunde minnas. Om hon gjorde

något fel blev det stryk med käppen. Fortfarande bultade såren på ryggen

av värk. Det sved och det kliade och fingrarna måste ständigt röra vid den

glatta uppsvällda huden och låta dess helande värme lindra och läka.

......Ibland när hon för att få vara sin mor nära smekte henne på benen blev

hon sparkad. Och var gång modern gick förbi henne fick hon en smäll av

hennes hand. Det smärtade inte så mycket och det var hon glad över för då

visste hon att hon inte hade gjort något stort fel. Felet med henne var att hon

fanns till.

......

Hon hade kommit till världen som ett straff till sin mor.

......Modern hade redan flera döttrar men inga söner. Döttrarna behövde mat

och kläder och någon som beskyddade dem. Men de kunde ingenting

åstadkomma i gengäld. De kunde laga maten de åt och tillverka matkärlen

också, men de kunde inte bidra med så mycket som en fågelvinge att lägga

i grytan. De kunde sy de vackraste klädnader och bygga hyddor, men

skinnet som kläderna syddes av kunde de inte skaffa fram och inte kunde

de kriga heller. Och när de var uppfödda och färdigväxta krävdes av

dem både skönhet och duglighet för att hemgiften skulle duga. Och dög

den inte, om den inte räckte till, fick man ge av vad man inte hade och

blev satt i skuld. Annars blev de kvar hemma och kostsammare för var

gång solen smält isbroarna över vattnen.

......Döttrar var givna till föräldrar som ett ok att bära, ett gudarnas

straff för begångna synder, som svar på otillräckliga offergåvor. Döttrar

gavs till föräldrar som inte gjort sig förtjänta av söner. En man, vars

kvinna födde endast döttrar trodde sig ha fått en förbannelse svuren över

sig. Någon ondsint människa, kanske ärkefienden sedan generationer

tillbaka hade åkallat sina gudar för att avväpna honom, ta ifrån honom

rikedom och makt i utbyte mot en slitsam ålderdom i ensamhet och armod.

De vreda makterna hade givit åt honom en usel kvinna, vars duglighet

var ringa och tilliten svag.

De andra kvinnorna hade genom sina många söner ålderdomen tryggad.

Och stolta var de över det och över att gudarna så rikligt belönat dem och

återgäldat deras gärningar. De visste alla att modern hade trotsat gudarna.

På vilket sätt hon hade påkallat deras hämnd visste de inte, ingen undrade

heller varför. För beviset fanns ju där, straffet som gudarna hade givit henne,

alla hennes döttrar.

 

En gång hade en man kommit hem med kött, massor av kött. Hans blå ögon,

som ibland var svarta, hade lyst med en särskild glans när han såg på

modern, när han såg på hennes kropp. En lysten uppjagad glans. Flickan

tyckte inte om sättet hans ögon lyst på och inte heller tyckte hon om hans

lukt. Den skrämde henne och gjorde henne illa till mods och hon var orolig

över att han skulle göra hennes mor skada.

......Det var flickans far som hade återvänt till boningsplatsen efter en

lyckad jakt långt borta i främmande marker. Hon visste att det var hennes

far trots att han aldrig vare sig såg henne eller tilltalade henne. Dottern

var glad över att han inte såg på henne och hon gjorde allt för att undvika

att se in i hans vilda ögon, där hornprydda bestar dansade extatiska danser

runt varandra frossande i förlustelser av underjordiskt slag. Fortfarande

okunnig i språkets krympning av verkligheten visste hon att om hon en gång

skulle möta hans blick skulle hon för evigt vara förbunden med honom. Hon

skulle finnas kvar i hans tankar och han kunde tänka vad han ville om henne

och hon skulle aldrig bli fri.

 

När de stora satt runt härden och åt av köttet och lät eldsflammorna värma

sina frusna lemmar brukade modern och fadern slänga sina avgnagda ben till

henne. På faderns ben var det alltid mer kött kvar än på moderns. Inte för

att fadern var generösare och ville ge henne mer kött utan för att han var

så glupsk att han inte tog sig tid att äta färdigt på ett köttben innan han

kastade sig över nästa. Till maten drack de mjöd och ju mer mjöd de drack

desto snällare blev de. Fadern till och med kastade stora köttstycken till

henne, knapriga och fortfarande heta biffar som hon åt under andaktsfull

tystnad. Hon åt så mycket och så fort att hon fick ont i magen, så ont att

hon grät. Hon grät inte för att hon var ledsen utan för att hon hade ont i

magen och då kändes det bättre om hon grät.

 

Hon hade suttit på stenen länge nu och tittat efter modern. Hon satt helt

stilla och tog inte för en sekund bort blicken från trädet bakom vilket

modern försvunnit. Från djupen av hennes inre steg toner fram, dansande

som älvor i dimman. Toner i dur och i moll. Höga klanger. Ljuv musik.

Hon sjöng för fåglarna i träden, för ekorren i granen och för grodorna.

Hon sjöng för hela skogen och skogen sjöng med.

 

Det hade fortfarande varit natt när modern försiktigt lyft upp sitt barn

från golvet och tagit henne med ut ur hyddan. Månskenet lyste över det

öppna landskapet och de hade gått hand i hand in i skogen. Länge, mycket

länge hade de gått hand i hand i skogen. Men trots att hon fått hålla sin

älskade mors ljuvliga hand hade hon känt obehag. En stark oro hade följt

henne som ett tungt och hotfullt moln och som nästan skymt det gyllene

gryningsljuset som silades mellan trädgrenarna där hon gick den daggvåta

och friskt av lingonris och mull, doftande stigen fram. Aldrig förr

hade hennes mor hållit hennes hand och aldrig hade hon tagit i henne

så milt. Men hon hade drömt om det. Hon älskade att drömma, drömde

ofta om att modern omfamnade henne och såg på henne med ömma ögon.

 

Någonting rörde sig mellan träden. Hon fixerade blicken, tyckte att hon

såg sin mors ljusa ansikte. Men det var bara vinden som spelade henne

ett spratt. Så hörde hon ett ljud där bortifrån och väntade ivrigt på att

moderns välkända gestalt skulle träda fram. Men var gång hon var säker på

att hon hörde moderns steg var det bara något djur som snabbt ilade förbi.

Ett oskuldsfullt djur, nyfiket nosande bland buskarna som om ingenting

hade hänt, som om allting var som vanligt och som om hon inte suttit där

på stenen alls och darrande slickat i sig salta tårar som rann nerför

kinderna.

......Som en slöja av välbehag överväldigades hon plötsligt av en doft,

den

doft hon alltid saknade även då den fanns hos henne, den doft hon inte

kunde vara utan, moderns varma rosendoft. Men strax därpå försvann den

lika plötsligt som den kommit, upplöst i intet.

Nu hörde hon något igen. Men ljudet kom inte ifrån träden där modern

försvunnit. Det kom smygande alldeles bakom stenen där hon satt. Tunga

steg närmade sig. För varje steg knäcktes grenar och kvistar och stenar

skavde mot varandra. Hon kunde höra någon flåsa. Men aldrig hade hon

väl hört någon flåsa på det viset och aldrig heller hade hon hört så tunga

steg och så nära inpå sig. Ilningar for upp utefter ryggraden. Huden blev

knottrig och nackhåren stod rakt ut. Hon rös och hon frös. Glömde

alldeles bort att hon var olycklig och längtade hem.

......Ljudet kom allt närmare. Nu var det strax bakom henne. Hon höll

andan. En insekt stack henne på benet och hon hoppade till.

 

Rytande och med öppet gap rusade djuret fram emot henne.

Hon hann vända sig om och med uppspärrade ögon se in i vilddjurets

obarmhärtiga blick. Förstenad såg hon, som under en evighet, hur de

stora vassa hörntänderna drypande av saliv närmade sig hennes hals.

Hon kände andedräkten och kunde höra hur det knakade. Och krasade.