>

 

EN HANDELSRESANDES LIV

eller

VLADIMIRS POTATISMOS

 

 

I den lilla byn Hultabruk fanns en enda gata och där låg ett enda stort hus och där bodde och arbetade en skräddare

som hette Nils, en sömmerska som hette Elsa, en skomakare som hette Gösta, en kock som hette Sture, en snickare

om hette Egon och en konstnär som hette Darwin. Alla tyckte de om varandra och de hade roligt varje dag.

En dag knackade det på dörren. Elsa öppnade och en man med klarblå ögon,

rött skägg och lustig dialekt frågade om det fanns rum att hyra. Mannen hette Vladimir och var handelsresande i tyger.

- Så vackra tyger, sa Elsa.

- Vackra och vackra, sa Vladimir. Det är en smaksak vad som är vackert.

Det den ena tycker är vackert tycker den andra är fult. Så är det. Ingen kan bestämma vad som är vackert eller fult.

Elsa rättade till en hårlock och såg roat på honom.

Vladimir flyttade in och det blev ännu mer liv och glädje i det stora huset i den lilla byn Hultabruk.

- Så du säljer tyger? sa Nils vid middagen.

- Jag säljer tyger, tankar och idéer, sa Vladimir och log självmedvetet.

- Um hum, sa Nils.

- Hm, sa Sture. Gösta harklade sig, Egon teg och Darwin svävade omkring

i sin egen värld.

- Så vad är det för idéer du har då? frågade Egon.

- Ja, mina herrar, idéerna är inte mina precis men jag har läst och lärt och

satt ihop det jag funnit till min egen ideologi. Och den ideologin är demokrati. Och inte bara demokrati utan total

demokrati, och inte bara total demokrati utan totalitär demokrati.

- Demokrati sa allihop, vad är det för någonting?

Så undervisade Vladimir invånarna i Hultabruk om demokrati. Och inte bara demokrati utan total demokrati, och

inte bara total demokrati utan totalitär demokrati.

- Um hum, sa Nils.

- Hm, sa Sture. Gösta harklade sig, Egon snöt sig och Darwin darrade till,

som om han just vaknat upp ur en dröm.

Vladimir ritade och skrev på blädderblock och pekade med en pekpinne och förklarade och myste, som

självaste missionärsöversten skulle ha gjort om det hade funnits en sådan.

- Nej nu ska vi väl äta mat, sa Elsa och tittade uppfordrande på Sture.

- Visst, visst, Elsa lilla. Igår åt vi korv på tvären, så idag blir det korv

på längden, och inte bara på längden utan med makaroner till.

- Oh, så gott, sa alla i munnen på varandra. Inte alla vill säga, Vladimir

sa ingenting. Han väntade tills alla hade talat färdigt, sedan sa han att nu ska

vi ha en demokratisk omröstning om hur vi vill ha makaronerna. Ska de vara stuvade eller inte stuvade,

ska de vara mjuka eller ha tuggmotstånd, och så vidare.

- Så spännande sa Darwin.

- Spännande och spännande, sa Vladimir, det går att diskutera huruvida detta

är spännande eller inte. Tycker alla här vid bordet att detta är spännande?

- Va? sa Nils.

- Nja, sa Sture. Gösta kliade sig i huvudet, Egon kliade sig i näsan och Darwin

fick en lysande idé till en målning.

- Nej, jag vill mena det, sa Vladimir. Det den ena tycker är spännande tycker

kanske den andra inte alls är spännande. Därför är detta inte spännande. Däremot så tycker Darwin att detta

är spännande och då är det spännande för Darwin men inte nödvändigtvis för alla andra. Det är det som är

den stora skillnaden.

- Ojojojojoj, gnällde Elsa. Men nu är jag hungrig.

Så höll Vladimir på och undervisade folket i Hultabruk om demokrati, det vill säga inte bara demokrati utan

total demokrati, och inte bara total demokrati utan totalitär demokrati, dag ut och dag in, ända tills det rådde

total demokrati. Ingen bestämde längre enhälligt över någonting, allas åsikter hade lika värde och ingenting

fick göras utan allas samtycke.

Till slut hade folket i det stora huset i den lilla byn blivit så demokratiskt att ingenting längre blev gjort.

Det började med att alla skulle rösta om hur kostymen och klänningarna skulle sys. Sedan skulle det röstas

om hur hundkojan skulle snickras, sedan skulle det röstas om hur skorna skulle makas, sedan skulle det

röstas om hur Darwins målningar skulle målas.

På den tjugoåttonde dagen efter att Vladimir kommit och den tredje dagen efter att Vladimir rest skulle Sture laga mat.

- Idag blir det köttbullar, sa Sture. Vill alla ha köttbullar? frågade han.

- Ja, sa alla på en gång. För köttbullar var det bästa de visste.

- Och till köttbullarna tänkte jag göra potatismos, sa Sture. Vill alla ha

potatismos? frågade han.

- Ja, svarade alla i en mun.

- Då kan Gösta gå till affären och köpa fem kilo potatis, sa Sture.

- Fem kilo, jag tycker Gösta ska köpa sex kilo, sa Nils.

- Sex kilo, sa Elsa, jag tycker det räcker med fyra kilo.

- Jag tycker vi ska köpa tio liter blåbär sa Darwin.

- Blåbär? sa Sture, ska vi ha potatismos så måste vi ha potatis.

- Inte alls, sa Darwin. Det går lika bra med blåbär.

- Jamen då ska det vara morötter i också, sa Egon.

- Det blir för sött, sa Elsa.

- Då tar vi i lite myrsyra, sa Gösta och sprang ut och plockade myror i en burk.

Myrorna kröp ut ur burken och upp på hans händer, ner på bordet och vidare innanför skjortkragen

på Nils, innanför byxlinningen på Egon, genom maskorna på Elsas kofta, på Stures håriga armar och

i Darwins mungipa.

- Huuu, skrek Elsa.

- Usch, sa Nils.

- Äsch, sa Sture,

- Fy, sa Egon och Darwin tjöt hjärtskärrande och sprattlade upp på chiffonjén,

som om han vore självaste svanen i baletten Svansjön.

Tiden gick och de kunde inte demokratiskt komma överens om hur potatismoset skulle tillagas. Men de var

alla överens om att utan potatismos ville de inte ha köttbullar. Och i demokratins namn blev det ingen mat lagad.

Och efter någon vecka eller två hade alla svultit ihjäl.

Huset blev utlyst till försäljning. Och Vladimir kom tillbaka med nya tygbuntar och knackade på dörren för att

fråga om det fanns rum att hyra. Och glad blev han över att få köpa det stora huset i den lilla byn Hultabruk.