Vi står här nu hand i hand, du och jag.

Du är tre år och jag är din pappa.

Så konstigt allting är, helt plötsligt.

Förut var allting som det skulle vara, utan att det var något särskilt

med det.

Men nu är det mycket märkvärdigt att det var som vanligt förut.

Vi står här hand i hand som två små barn, fast jag är stor och du är

liten.

Vi har aldrig varit för oss själva förut, du och jag. Vi umgicks och

tyckte om varandra genom mamma.

Genom henne fick jag veta hur du mådde och genom henne visste jag

att du tyckte om mig. Och när jag höll dig i min famn var hon lycklig.

Hon skulle bara gå ner till affären och köpa jäst. Men så kom den där

bilen, en alldeles ny Volvo, mörkblå med skinande lack som glänste i solen.

Hade den bara kommit en tiondels sekund tidigare så hade bullarna varit

färdiga nu och uppätna. Och hade den kommit en tiondels sekund senare

så hade vi inte stått här nu, hand i hand med frågande ögon och väntat på

bussen.

Vi ska åka till Gröna Lund nu, du och jag. Och köpa glass och sockervadd

och korv. Så ska vi åka bergodalbana, pariserhjulet och gå in i lustiga

huset och spökhuset. Vi ska kasta bollar och köpa lotter och flera korvar

med senap och ketchup på.

Du har en pappa du, fast inte är jag någon pappa inte, lika liten som du

fast större.

Du var alltid så glupsk du, skulle ha alla bullarna på en gång, annars

blev du arg.

Du skulle nog vara glad nu du, om det fanns nybakade bullar som du inte

fick äta upp, alla på en gång.