<

 

 

 

 

 

 

.............................BARNASKARAN

 

Äntligen hade de hittat den övergivna bussen som stod parkerad ett par

miles norr om den plats där tomglas, kolapapper och matrester låg ut-

spridda bland kaktusar och torra buskar.

.........Skolklassen som varit på väg till ett sommarläger vid kusten - en

badort de fått möjlighet att besöka tack vare en välgörenhetsinsamling i

kyrkans regi - hade inte saknats förrän de förväntades komma tillbaka

hem igen efter två månaders bortavaro. Och först då slogs det larm om

att de tjugotre sjuåringarna och deras lärare hade försvunnit.

..........Ett par arbetslösa ungdomar som fått tillfälliga jobb på sommarkolonin

och som skulle ha tagit emot barnen hade trott, när skolklassen aldrig dök

upp, att planerna hade ändrats och att de hade glömt bort att avbeställa

resan.

Vid närmare undersökning av skolbussen kunde man konstatera att bensin-

tankern hade en liten läcka varifrån bensinen runnit ut och därför tagit

slut långt tidigare än beräknat. Chauffören hade tydligen inte observerat

felet med bensintankern utan bara fyllt på med bensin från reservdunkarna

utan att hålla räkning på dem.

Spaningspatrullen delade upp sig i grupper om två och två och gjorde en

gemensam färdbeskrivning över vart var och en av grupperna skulle leta

innan de beslutade att återses vid samma plats före solnedgången.

Winnie och Malcolm följde noggrant sin färdväg genom den väglösa öknen.

När de kommit ett stycke på väg delade de på sig för att under två timmar gå

åt varsitt håll och spana. Detta trots stränga order om att alltid hålla ihop.

 

Solglasögonen var alltför svaga och skyddade inte tillräckligt mot den

starka solen som reflekterades i sanden. Winnie borde ha följd optikerns

råd att välja glasögon med mörkare glas i stället för dem som hon envisats

med att köpa till förmån för den vackrare formen på bågarna.

.........Efter några hundra meter vände hon sig om för att se hur långt

Malcolm hade kommit. Luften var klar och hon kunde se flera kilometer

bort. Malcolm syntes som en liten prick långt borta vid horisonten. Den

var så liten att hon inte kunde se om den rörde eller ej, inte förrän hon

iakttagit den en stund och sett att den blev allt mindre och mindre för att

till slut upplösas och försvinna i alltet.

.........En rysning for upp utefter ryggraden, följd av en kall isvind som

fick huden att knottra sig i den vindstilla hettan och som gav henne in-

givelsen att genast vända om och springa bort därifrån det fortaste hon

kunde. Men hon stod kvar, orörlig som en saltstod av brons. Hon ville

ropa på Malcolm, skrika högt så att han skulle höra henne, förstå att hon

var rädd. Men innan orden hunnit ta form kom hon till sans igen och

förnuftet förde henne tillbaka till den uppgift hon tagit på sig, tjatat om

och till och med bråkat sig till, bara för att få vara med om ett äventyr.

.........De milsvida sanddynerna omslöt henne med hull och hår, och hon var

alldeles ensam i det hav av sand som syntes henne oändligt. Vart hon vände

blicken såg hon bara öken och himmel och åter öken. Hon böjde sig ned,

kupade händerna och fyllde dem med het sand. Tittade på den, forskande,

som om hon aldrig hade sett sand förr. Inget skräp fanns i den, inga vissna

blad. Alla sandkorn såg likadana ut, samma färg, lika stora. Den var finare

än sanden i sandlådan hemma på gården i barndomslandet, och torrare. Den

var helt annorlunda än den sand hon byggt slott med, vackra sandslott som

tagit timmar att bygga och en sekund för vinden att blåsa omkull.

......Långsamt lät hon sanden strila ner mellan fingrarna och ned på

sandalerna. Hon grävde med foten i sanden, borrade ner den tills den täckte

guldkedjan som hängde kring ankeln. Sedan tog hon sats och sparkade i

sanden så det yrde. Och strax hade den lagt sig till rätta igen, så som den låg

förut innan hon sparkat i den, som om ingen någonsin rört vid sanden, som

om den alltid hade legat där den låg just nu och aldrig hade legat någon

annanstans, i en annan form eller i ett annat mönster.

Allt var stilla, ingenting hördes, ingenting rörde sig, inte ens en vindpust.

Den mjukt vågformade sanden var ren som snö. Inga småkryp fanns i den,

inga kvistar eller stenar. Sand och bara sand fanns under henne, omkring

henne och så långt ögat kunde nå, och ännu längre bort. En kuslig tystnad

skrek av livlöshet, tomhet, den absoluta intigheten. Tystnaden var mäktig,

så stor att hon inte förstod. Hon förstod inte vad det var hon inte förstod,

vad det var som höll på att skingra slöjorna kring hennes inre. Inga ljud eller

intryck fanns där att beröva henne sanningen som pockade på och ville ut i

ljuset. Fortfarande förstod hon inte vad det var hon höll på att bli varse, hon

visste bara att hon inte ville veta, inte ännu. Hon var inte redo att ta emot de

sanningar som ville ge sig till känna. Plötsligt hördes ett brus, som från en

flod och genom bruset kunde hon höra rytmiska trumslag. Efter ett ögonblick

insåg hon att det var hennes egen puls hon hörde, rytmen från blodet som

pumpades runt i ådrorna. Hon hostade till och det blev tyst igen. Så började

hon sjunga. Hon sjöng för full hals och den förlamande tystnaden drog sig

undan och lämnade plats för konkreta tankar.

Förnuftet tog åter makten över henne och hon var lugn igen.

Trots att hon visste att öknen var som den var förvånades hon ändå av

insikten att det hon läst och lärt faktiskt var sant. Hon fortsatte att

sjunga, försökte minnas orden till en sång hon sjöng en gång i skolan. Så

drog hon upp sin vattenbehållare ur ryggsäcken, fuktade läpparna med det

ljumma vattnet och drack några klunkar. Hon drack inte för att hon var

törstig eller för att hon hade blivit beordrad att dricka, oavsett om hon var

törstig eller ej, utan för att avleda känslan av att befinna sig i det totala intet.

.........Aldrig förr hade hon smakat på vatten, känt efter hur det smakar, att

det smakade vatten, och hur det rörde sig i munnen, kändes mot tungan

och mot gommen. Lite strävt var det, inte så lent som mjölk eller källvatten.

Källvatten var mjukare och sötare.

.........Fortfarande uppslukad av vattnets smak och konsistens lät hon det

rinna ner i strupen och ut genom mungiporna, utmed hakan och utefter

halsen och ner mellan brösten så att kakiskjortan klibbade fast mot huden.

Oj, klockan! Om en dryg halvtimme skulle hon träffa Malcolm. Tiden hade

gått så fort. Den hade sprungit iväg. Det var som om tiden inte fanns, som

om den var ett påhitt av människan och inte längre behövdes nu när hon var

allena, ensam i världen. Samtidigt som tiden stått stilla var det som om

hon hade vistats ensam i öknen en evighet.

.........Winnie såg sig om och kunde om hon kisade med ögonen se den röda

vimpeln de satt upp vid mötesplatsen. Glad och lättad över att äntligen få

lämna ödsligheten bakom sig och få träffa en människa, någon att prata med,

började hon sakta gå mot platsen där Malcolm och hon skull mötas.

Tystnaden var inte längre lika påträngande. Den ekade inte i öronen som

alldeles nyss och den överföll henne inte med kraven på uppmärksamhet.

Kraven på att hon skulle lyssna till varningen som kom från den tysta

rösten inom henne. Varningen som nästan fått henne att springa bort

därifrån innan hon sansat sig och stängt av rösten hon inte velat höra.

.........Men nu hörde hon något i alla fall, det gjorde hon alldeles säkert.

Och det kom inte inifrån, det var inte tystnades röst hon hörde utan något

annat.

.........Det var fortfarande vindstilla. Inga fåglar, inga djur, inte en levande

själ fanns där. Nej, det var nog ingenting. Hon kunde inte ha hört någon-

ting. Det måste ha varit inbillning.

.........Jo, nu hörde hon något igen. Hon försökte lyssna sig till varifrån

ljudet kom. Nu hördes det tydligare. Hon höll andan, lystrade med handen

bakom örat och gick ljudet till mötes.

.........En mörk gestalt uppenbarade sig långt borta i fjärran. Så försvann

den igen och dök åter upp bakom de böljande sandkullarna. Den rörde

sig svävande framåt och i sidled, graciöst som en ballerina i en slalombacke.

Ibland ändrade den form, från en oval till en orm, från en orm till en halv-

måne, från en halvmåne till ett klot. Gestalten ändrade form som olja i

vatten. Och den blev större. Hon skyndade mot den oformliga skepnad

som nu visade sig vara en flock levande varelser. En flock djur? Det såg

ut som pingviner. Pingviner i öknen? Nej, det var inte möjligt.

.........Människor?!

.........Barn!

.........Barn!!!

Barnaskaran sprang med klingande röster i riktning mot Winnie.

.....De kom allt närmare och hon kunde se dem nu var och en för sig.

Deras tomma blickar, de utmärglade kropparna, håglösa rörelser.

.....Winnie kunde inte hålla tårarna tillbaka, de rann ner för kinderna och

skymde sikten. En ofantlig kärlek strömmade genom henne och hon blev

uppfylld av en sällhet bortom allt förstånd.

.........Med utsträckta armar sprang hon emot dem. Hon sprang som i

drömmen, där man springer och springer och inte kommer någon vart. Ty,

för varje steg hon tog i den djupa sanden gled hon ett halvt steg tillbaka.

.........Var detta sant? Kunde det verkligen vara sant? Hon ville ta dem i famn

alla på en gång. Och alla barnen, de tio, tolv små underverken tycktes alla

rymmas vid hennes runda barm.

.........Åååh, dessa underbara liv! Hon hade kunnat äta upp dem, allihop.

.........- Ta det lugnt! Ta det lugnt, älskade barn! Jag är här. Räddningen är

här. Här har ni vatten och lite mat.

.........- Hör nu! Mina kära, hör på mig nu! Ni ska strax få mer mat och

massor av vatten. Bara vi kommer härifrån. Ju snabbare vi går desto fortare

får ni vatten.

.........- Nej, men lyssna nu! Hör ni inte vad jag säger?! Nej, nej, nej. Nej!

Nu får ni lyssna! Vi måste gå härifrån till en buss som ska ta er hem.

En annan buss, inte den ni kom med.

.........- Låt mig vara! Jag kan inte krama er alla på en gång. Nu har vi

kramats färdigt!

.........- Vi har pussats färdigt också! Aj, aj!

.........- Nej, aj, aj, sluta! Sluta! Sluta nu, säger jag! Aj, det gör ont!

.........- Aj! Aaj! Aaaaj! Hjälp! Hjälp! Hjälp! Hjäää..........

 

Efter två dagars sökande och ett nästan uppgivet hopp om att finna Winnie

vid liv hittade man ett skelett som av nattens hårda vindar begravts i

sanden. Skelettet var rent nästan helt och hållet. Knappt en tillstymmelse

till kött fanns kvar på benen.

.........Strax ovanför ena foten blänkte det till. En vacker guldkedja

hängde kring smalbenet och alldeles intill låg en sönderslagen kompass.