Här ser man fosterhinnan som omsluter valpen.
Ett tydligt tecken på att tiken har kraftiga värkar är
att svansen är krökt som i en båge.



Räkna efterbördarna så att alla har kommit ut, kommer de inte tillsammans med valpen så kommer den strax efter eller just innan nästa valp. Låt tiken äta upp efterbördarna eftersom de är nyttiga och näringsrika.

Det är viktigt att valpen blir torr så fort som möjligt. Den får inte bli kall. När valpen är torr så undersöker man valpen för att se att allt är okey. Det är också viktigt att titta i munnen efter gomspalt.

Här ligger han hos sin mor och tiken tvättar honom och dom båda knyter band. Valpen börjar leta efter en spene. Han är livskraftig och det är ett bra tecken.
Han är snövit till färgen och hans nos trampdynor och öron är rosa. Pigmenten kommer senare. Han blir säkert creme som sin mor.

Nu äntligen har han hittat till spenen. Och nu börjar han dia. Och diandet i sin tur stimuleras värkarbete. Så nu börjar hon krysta fram nästa valp.

Tiken ligger och vilar och alla valpar diar och får i sig
den viktiga råmjölken.

Efter valpningen går man ut och rastar tiken. Hon är ofta mycket hungrig efteråt och då bör man ge henne lättsmält mat (kokt ris, kokt mager fisk eller kokt köttfärs) med lika mycket vätska. Första avföringen är ofta stenhård och det kan dröja upp till 1 dygn innan den kommer

Komplikationer som valpar kan födas med:

Navelbråck: Bristande sammanväxning av bukväggen i navelregionen. Observeras vanligen  först vid några veckors ålder som en liten, i regel mjuk bula på navelns plats i främre delen av den undre bukväggens mitt. Det räknas som en medfödd, ärftlig defekt, som är vanlig hos många raser, framförallt små raser.

Ljumskbråck: Förekommer nästan uteslutande hos tikar. Beror på alltför välutvecklade ljumskkanaler (inguinalkanaler) med risk att bukorgan hamnar där, såsom tarmslyngor o bitar av ena livmoderhornet. Visar sig som en i regel mjuk, oöm ansvällning i ljumsken.

Bör opereras o då dubbelsidigt för att förhindra nytt bråck på andra sidan.

Gomspalt: Gommen delad längs mittlinjen så att fri förbindelse med näshålorna föreligger.

En valp med gomspalt kan inte dia, eftersom den inte kan skapa vaccum i munhålan, ngt som är nödvändigt för att mjölken ska rinna in i valpens mun. Vid försök att mata valpen kommer mjölken ut genom näsborrarna.

Vattenvalp: Innebär att alltför mkt cerebrospinalvätska har samlats i hjärnans hålrum. Hålrumssytemet fylls ut successivt, vilket gör att valpen visar småningom ökande symtom, vanligen på nedsatt funktion i stora hjärnan.

Valpen kan inte hålla huvudet stilla utan det skakar hela tiden, har svårt att reglera balansen

( stöder huvudet mot en vägg), krampanfall. Alpen har en framvälvd panna o rundad skalle samt att ögongloberna är riktade nedåt ( hunden kan inte titta rakt fram ) ganska orörliga o utåtskelande.

Swimmer: Valp som rör sig som en sköldpadda med benen rakt ut från sidorna med hela kroppstyngden på bröstet, som om han snarare försökte simma än kravla. När kullsyskon vid tre veckors ålder står på ostadiga ben är hans lemmar i det närmaste lealösa, rör sig ivrigt men saknar stabilitet. Valpen blir mer o mer lik en sköldpadda i kropp o hållning. För övrigt är han pigg o välmående men blir plattare o plattare för var dag som går. Valpen får allt svårare att ta sig fram o att hålla huvudet upprätt.

Hjärtproblem: Hjärtfel kan orsakas av en medfödd missbildning eller förvärvad sjukdom. Även förvärvade hjärtfel är i de flesta fall ärftliga. Visar sig oftast som blåsljud eller rytmrubbning.

Lungproblem/ lunginflammation: Lunginflammationer kan orsakas av bakterier, virus

( valpsjuka, kennelhosta ) eller parasiter i luftvägarna. Symtomen är hosta, snabb och försvårad andning, flöde från nosen, feber och nedsatt allmäntillstånd.

Trång luftstrupe: Luftstrupen kan vara medfött underutvecklad, med  kroniska andningsbesvär o hosta som följd. Hos dessa hundar uppstår lätt sekundära luftvägsinfektioner.

Baksporrar: En femte tå på bakbenet, motsvarar vår stortå.

Megaesofagus: Innebär att matstrupen är onormalt slapp och vidgad. Kan påträffas hos små valpar och har då en ärftlig bakgrund. Valpen får inte ner fast foder. Det går lättare med foder som är uppblött eller löst i konsistensen. Fodret har svårt att passera genom övre magmunnen och packas därför i matstrupen, tills det måste läggas upp igen i form av en korvliknande avgjutning av matstrupen.