Katarina blev nio år, en månad och nio dagar. Det finns folk som tycker att Katarina aldrig borde ha blivit nio år, en månad och nio dagar. Helst borde hon ha upptäckts redan som mycket litet foster och aborterats under ordnade former och vi, hennes föräldrar, borde ha skapat ett nytt liv, med högre kvalitet.
Det finns t o m firade filosofer som tycker att vi, när vi nu missade chansen att upptäcka vilken låg kvalitet vår lilla flicka var av redan i magen, borde ha haft möjlighet att i förlossningsrummet besluta att vår flicka skulle dödas. Därför att inte bara vårt liv utan hela världens samlade liv därmed skulle uppnått en högre grad av lycka.
Men hur kan glädjen över att ha fått fatt i en rolig leksak mätas? Hur värderar vi nöjet i att ha lärt sig att vifta av sig en vante? Var, på en skala från ett till tio, befinner sig glädjen över att ha lärt sig att resa sig upp? Och mäts förtjusningen över att ha överlistat den personliga assistenten än en gång, genom att dold bakom en förment varm kram passa på att vilande luta hela tyngden på assistenten, i stället för att jobba hårt med ståträningen, i ohm, skratt/minut eller decibel?
Följ med mig på ett besök hos Katarina och lova mig att ägna ett par minuter av ditt liv åt att fundera över vilken av oss ofullkomliga människor som kan veta något om hur en annan människa upplever just sitt liv och som därför med rak rygg kan säga: Ditt liv kommer inte att vara något värt. Därför skall du dö innan du ens fått en chans att leva.
Jag byggde den här siten månaderna efter Katarinas död. Det är inte en site om Döden utan om Livet. Min ambition var och är att sprida en smula kunskap om alla de funktionshinder Katarina hade, och att förmedla glädjen i ett liv med ett barn som är Annorlunda. Livet med Katarina var ett Annorlunda liv. Det var inte ett Dåligt liv.