Katarina hade haft en del trassel med luftvägen i ett par veckor, men mådde bra och var på ett strålande humör sista helgen i mars. På söndagen hade hon haft en härlig dag ute i den första vårsolen tillsammans med sin assistent. Hon åt med god aptit på kvällen, men verkade trött när vi sysslade med kvällsbestyren. Hon kändes lite varm och jag tog en temp, som visade lätt feber.
Jag lade henne och hon somnade bums. Vi kollade henne flera gånger under kvällen och natten, för att se så att hon inte blev sämre. Det blev hon inte. Klockan tre kollade jag henne. Tio i sex ropade min man inifrån hennes rum: Kan du komma! Jag tror Katarina är död! Ambulans och akutbil var hos oss inom några minuter och sjukvårdarna startade återupplivningsförsök. Jag åkte med till sjukhuset medan min man stannade kvar hos våra tre yngre barn och ringde efter sin mamma för att kunna komma efter.
Det fanns inget att göra. Vår Katarina var borta. Obduktionen visade att hon hade lunginflammation. Troligen har hon dragit på den en tid, men hennes dåliga immunförsvar har inte förmått ta tag i den. På natten har hon hastigt blivit sämre, vilket sparkat liv i immunförsvaret, men då har motståndaren redan varit för svår. När Katarina fått jobbigt med andningen har hon inte fått syrebrist, andnöd, utan har i stället börjat andas allt ytligare. Koldioxiden har inte ventilerats ut ordentligt och hon har gradvissjunkit in i medvetslöshet, så kallad koldioxidnarkos och till slut upphört att andas. Ska man dö är det här ett av de bättre sätten att göra det på, det är fullständigt smärt- och ångestfritt, fullständigt fridfullt.
Men för oss innebar det att vi aldrig fick en chans att ens försöka rädda Katarina. Jag kommer nog att grubbla länge över om vi kunnat göra något om vi åkt till sjukhus i tid, men läkarna säger att vi ju inte hade minsta anledning att tro att natten skulle sluta så illa, att hon behövde komma till sjukhus. Och inte heller är det säkert att det skulle ha hjälpt. Kanske var infektionen för svår den här gången. Kanske var det då bäst för Katarina att få sluta hemma, i lugn och ro.
För det var ju så lätt att glömma hur svag hennes lilla kropp var egentligen. Hennes infektionskänslighet var aldrig av den arten att hon ofta var smådålig. Hon mådde prima - tills framförallt virusen slog till. Då hade hon ingenting att sätta emot, mer än sin livsgnista. Hon hade vänt vid grinden vid minst tre tidigare tillfällen. Den fjärde gången orkade hon inte vända tillbaka till oss. Hon följde med till den andra världen.